Celexa (Cipramil) mot depression, Temesta mot ångest, Ambien för sömnlöshet, Provogil för utmattning (bieffekt av Celexa) och Viagra mot impotens (även det bieffekt av Celexa). Så kan det idag se ut för en typisk patient enligt psykiatrikern Daniel Carat. Psykoterapi, meditation eller motion hade kunnat fungera bättre. Eller sockerpiller som man tror på.
Den psykofarmakologiska offensiven styrs av DSM (Diagnostisk och statistisk handbok för mentala störningar) - de diagnostiska kriterier för psykiska störningar som utarbetas av det amerikanska psykiatriförbundet. Dess miljonsäljande "bibel" vill helt enkelt samordna översteprästerna (psykiatrikerna).
Om man till exempel har minst fem av nio symptom får man diagnosen "svårt depressiv" inom kategorin "affektiva störningar". Och vi skapar, säger Daniel Carlat, "illusionen att vi förstår våra patienter när allt vi egentligen gör är att ge dem beteckningar".
Psykiatrins låga status gör den även till en särskild karusell av hyrläkare som aldrig hinner lära känna patienten - bara skriva ut piller.
DSM-bibelns diagnoser bygger på uppenbarelser på samma sätt som den riktiga Bibeln. Det hävdar Marcia Angell (före detta chefredaktör för New England Journal of Medicin).
Låg vetenskaplighet
Sjukdomsavgränsningarna är godtyckliga och enligt psykiatriprofessorn George Vaillant grundas de på gissningar, fördomar och förhoppningar. Det saknas helt referenser till vetenskapliga undersökningar.
Allmänheten är förd bakom ljuset som tror att diagnoserna är vetenskapligt belagda. Angell ger exemplet att om alla läkare vore överens om att fräknar är ett tecken på cancer så skulle den diagnosen enligt DSM vara tillförlitlig - trots att den faktiskt saknar vetenskapligt stöd.
Denna uppenbara brist på vetenskaplighet förklarar varför psykiatrin så desperat i efterhand söker "objektivt" stöd för påhittade diagnoser.
Triumferande kan man proklamera att man bevisat den biologiska orsaken till okoncentrerat och rastlöst ADHD-beteende när man funnit en liten genetisk avvikelse hos en femtedel (!) av ADHD-diagnostiserade. En avvikelse som finns även hos personer utan ADHD. För att nu inte tala om skallmätningens återkomst genom registreringen av huvudrörelser i QB-testet.
Sanningen är att det inte finns några objektiva tecken eller test.
Snart anses ingen normal
Gränserna mellan normalitet och avvikelse är ofta oklara. För varje ny upplaga av DSM har dock diagnoserna blivit allt fler. 182 diagnoser blev 265 diagnoser år 1980 och 365 diagnoser år 2000.
Majoriteten av den grupp psykiatriker som skrivit den nu gällande versionen hade mycket starka ekonomiska band till läkemedelsföretagen.
Den gruppens ordförande varnar för vad som komma ska i nästa version. Han fruktar att den kommer att innebära en "guldgruva för läkemedelsindustrin men enorma kostnader för de nya felbedömda patienter som fångas in i det alltför vida diagnosnätet".
Det kommer i framtiden att bli svårt att undvika att "ha något". Kan det till och med kännas som en befrielse från allas vår känsla av otillräcklighet? Att vara "normalt annorlunda" med "normala" livsproblem kommer inte att bli lätt. Alltfler kan förvänta sig en diagnos och ett piller - och ett piller till mot biverkningarna, och ett till.