Orden är Aftonbladets kulturskribent Åsa Lindeborgs och är hämtade ur en artikel om förra årets kravaller i Stockholmförorten Salem. Här har vi en situation där ligister utrustat sig med slangbomber, gatstenar och järnrör, som tillsammans med sina extremistiska motståndare i vit - maktburen, håller en hel stadsdel som gisslan. Skolor som stänger tidigare, barn som inte få gå ut och leka, gamla som inte vågar gå med rollatorn till snabbköpet. Men sådant får man räkna med. Visst är det hemskt med våld men att slå nazisterna på käften är faktiskt ett utslag av god moral, tycks mascaramarxisten på Aftonbladet resonera. Så kan en våldsutövande grupp romantiseras av en journalist på Sveriges största tidning.
Att Åsa Lindeborg knappast är ensam i sin uppfattning bekräftas i rapporten” Våldsam politisk extremism – antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten” som Brottsförebyggande Rådet(Brå) och Säkerhetspolisen (SÄPO) nyligen lämnade över till regeringen. Flera fältassistenter som möter dessa ungdomar vittnar om att omvärlden och framför allt föräldrarna till dessa våldsverkare blundar för de brott som deras barn begår;” eftersom det är positivt att bekämpa rasismen”. Rent spontant kan man kanske hålla med föräldrarna. Rasismen är förstås en obehaglig företeelse och vem fäller en tår över en nedslagen nynazist? Problemet är ju dels vilka signaler det skickar dels hur man definierar rasism. Ska vi ha ett samhälle där andra grupper än polisen tillåts använda våld för att ” ta bort” vissa rasistiska element från gatorna? De autonoma grupperna har inte sällan en mycket bred definition av rasism eller fascism som de också kallar den. Centerpartiets ungdomsavtal från förra valrörelsen föll uppenbarligen innanför den ramen och partiet utsattes också för en omfattande skadegörelse i form av bland annat sönderslagna fönster.
Orsakerna till att dessa föräldrar slätar över de brott som barnen begår är många. En kan nog vara att de påminner om vad de själva fick höra från sina föräldrar under 1960 talet - ”Mamma gick i Vietnamdemonstrationerna på 60-talet, nu är mitt barn aktivt för att stoppa rasisterna i Salemmarschen”. När media dessutom ger en bild av att det är vänsterextremister som slåss med högerextremister leder det inte sällan en ideologisk låsning hos vänsterinriktade föräldrar och debattörer. Eftersom ena gruppen etiketteras som vänster känner de sympati för denna och försvarar, idylliserar likt Lindeborg, deras handlingar. Kanske finns en möjlig lösning i Magnus Sandelins bok ”Extremister” där han väljer att lyfta ut benämningsfrågan ur den traditionella höger-vänsterskalan till förmån för en klassificering i de som tror på dialog och de som inte tror på dialog. I facket dialogförnekare finns både den autonoma och vit-makt rörelsen. I facket dialogfrämjare hamnar både höger- och vänsteraktivisterna som tror på de demokratiska spelreglerna och agerar därefter.
Samhället och skolan är arenor där dialogförnekarna måste mötas med argument och olika slags insatser. Det är dock i hemmet som många av dessa antidemokratiska ståndpunkter grundläggs. Rapporten visar här på stora skillnader i de båda gruppernas sociala bakgrund. På Vit makt sidan är ungdomarna ofta uppvuxna i splittrade familjer där stödet från föräldrarna är nära nog är obefintligt. På den autonoma sidan är det tvärtom, här finns ett stod stöd från ofta högutbildade föräldrar.
Ansvaret för de autonomas brott ska alltså inte bara läggas hos förövarna själva. Även föräldrar men också en och annan kulturskribent har ett ansvar .