En medlem av Irans parlament uppmanade nyligen Saudiarabien att genomföra reformer. Felet med Saudiarabien skulle vara ”frånvaron av demokratisk frihet i landet.”
Visst är det välkommet med omsorg om demokratin i Saudiarabien. Men lite märkligt när den kommer från Iran – som vi inte brukar förknippa med ”demokratisk frihet”.
Det förstås: Iran håller val, den 14 juni av president. Det är gott om kandidater, över 500 när anmälningstiden gick ut 11 maj.
Den 23 maj ges besked om vilka som får ställa upp, av väktarrådet, vars tolv medlemmar utses direkt och indirekt av den högste religiöse ledaren Ali Khamenei.
På teatern kan mitt inne i en dramatisk och tragisk handling förekomma ögonblick av humor, och löje, infogade för att göra det lättare för publiken att hantera det svåra på scenen. På engelska kallas det ”comic relief”, komisk lättnad.
Det finns inslag av sådant i Irans presidentval.
Fast det är inte teater. Det är på riktigt – när de som 2009 stod enade i att krossa den gröna demokratirörelsen nu slåss så stickor och strån ryker, och riktar samma anklagelser mot varandra som den gröna oppositionen då framförde mot regimen efter att sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad dömts som segrare.
De regimvänliga anklagar varandra för korruption, svågervälde, personlig girighet, olagliga affärer, övergrepp via rättsväsendet, och avvikelser från den sanna tron, i detta fall shiaislam.
2009 slöt sig regimens andliga, politiska och väpnade - och våldsamma - stöttepelare samman mot oppositionen, som faktiskt inte krävde mer än att det rådande systemet skulle praktiseras schysst, enligt reglerna.
Regimen vann, och då blev det snabbt slut med enigheten. Den skarpaste skiljelinjen löper mellan Ahmadinejad och de andra. De tycker att denne är en populistisk uppkomling med tokiga åsikter om allt från ekonomi till religion. Enligt regelverket får han inte kandidera för en tredje mandatperiod Men storebror Dawud och närmaste rådgivaren Rahim Mashai, vars son är gift med Ahmadinejads dotter, vill gärna ta över. De bedöms som chanslösa.
Högste religiöse ledaren, ayatolla Khamenei försöker framstå som ett slags oväldig domare. Han manar bara till en ordnat val, för att visa världen hur väl Iran fungerar.
Vilket det så uppenbart inte gör.
Det system ayatolla Khomeini byggde upp sedan hans anhängare tvingat shahen på flykt 1979 var en kompromiss. Khomeini ville ha en stat styrd av en religiös elit, men han ansåg han sig tvungen att ge folket en röst. I princip fanns det frihet – inom ramen för av Gud givna grundregler, tolkade av hans ombud, först Khomeiny, sedan Khamenei.
Expertisen kallar Iran landet som grundligare än något annat blandar religion och stat. Iran har två regeringar, presidentens och så högste andlige ledarens. Men makten i landet är dessutom extremt decentraliserad. Det finns ett otal bossar och grupper som kämpar om kontroll över landets institutioner. Som just nu.
Iran må vara en diktatur. Men det är en diktatur med mångfald.