Att sänka skatter är en moderat kärnverksamhet. Sedan de övriga borgerliga partierna sytts in i Alliansen har det också blivit deras främsta fråga. Det beskrivs ofta som att de pengar som samlas in som skatt till våra gemensamma utgifter snarast är konfiskerade av staten och, i vårt fall, av regionen.
GA:s Mats Linder är en god företrädare för den synen. Såhär i valtider blir det ännu tydligare. Det kunde vi läsa bland annat i torsdags när krogmoms och arbetsgivaravgifter var på tapeten. Då fick vi veta att hela restaurangnäringen är på väg att krossas av Socialdemokraterna.
Som Mats Linder skriver handlar den omdebatterade sänkningen av krogmomsen bara om maten. Allting annat (alkohol, förbrukningsmaterial och inredning exemplifierar han själv med) kostar lika mycket som tidigare.
När det gäller att anställa ungdomar är det en del av arbetsgivaravgiften som berörs, inte resten av anställningskostnaden, till exempel lönen. Om nu dessa delkostnader återställs till vad som gällde för några år sedan skulle detta innebära ett dråpslag för restaurangbranschen menar Mats Linder. Dråpslag var ordet. Hela branschen skulle alltså dö ut, i ett slag.
Därför förefaller det märkligt att vi överhuvudtaget hade en restaurangbransch före 2012. Men det hade vi ju, inte minst här på Gotland där löneläget inte brukar vara så imponerande i nationell jämförelse. Det fanns ett rätt gott utbud då, när det alltså var precis lika dyrt som det nu skulle bli efter den höjning som Socialdemokraterna föreslår.
Nu har dessutom alla som har arbete, vilket Mats Linder inte brukar vara sen att påpeka, fått ännu ett jobbskatteavdrag och mer att handla för. Så lite konstigt är det allt att branschen ska vara så hotad till sin existens.
Vems är då skattepengarna? ”De är mina”, menar Mats Linder och Moderaterna. De ser alla pengar som den enskildes egna även efter att de betalats in till stat eller region för gemensamma ändamål som beslutats i demokratisk ordning av företrädare som vi själva valt.
Att säga att mina skattepengar minsann inte ska gå till ersättning (läs bidrag) till min kroniskt sjuka granne, är ungefär samma sak som att säga att försäkringsbolaget inte ska ersätta grannen vars hus brunnit ner med motiveringen att mina försäkringspremier bara ska gå till mina behov. Jag undrar om Mats Linder verkligen tänker att det är ”hans” pengar som grannens ungar sätter i sig när de äter köttbullar för barnbidraget.
Omfattningen kan diskuteras men om vi inte tycker att de pengar vi, efter demokratiska beslut, samlar ihop till vårt gemensamma bästa är ”våra” - ja, då kan vi inte heller kalla de gemensamma tillgångar och verksamheter som pengarna möjliggör för ”våra”.
Då är det inte våra vägar vi åker på, vårt sjukhus som vårdar och botar, vår äldreomsorg som kommer till de gamla. Då går inte ungarna i vår skola, det är inte våra översiktsplaner och föreningsbidrag, inte vårt bibliotek eller vårt badhus. Då har vi lämnat solidaritet och samverkan för ett kallare samhälle.