"Djurvänner" utan medmänsklighet
Foto: JESSICA GOW / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Enligt dem själva är de en organisation utan krav på medlemskap som har som syfte att "befria djur från inrättningar som förtrycker dem", att "tillfoga ekonomisk skada för dem som profiterar på att exploatera djur" och att "avslöja grymheter som sker mot djur bakom låsta dörrar genom fritagningar". För allmänheten är DBF känt som företrädesvis yngre maskerade människor som smyger omkring på natten och sprejar ner pälsaffärer och släpper ut minkar. Vad är de egentligen: djurrättsaktivister med ett uppriktigt engagemang eller bråkstakar?
Enligt egen utsago är DBF sanna djurvänner som är beredda att bryta mot lagen för sitt syfte, djurens bästa. Organisationen fick sin början efter en kontaktannons efter likasinnade under mitten av 1980-talet. Men om DBF nu är sådana djurvänner, hur kommer det sig då att de enligt sina egna föresatser endast när det är möjligt skall placera de fritagna djuren i en bra miljö där de får leva ett fritt liv? Varför inte alltid? Och varför har man valt systematisk skadegörelse som sin verksamhet?
DBF genomför en rad "fritagningar" om året då de olagligen skaffar sig tillträde till djurstallar för uppfödning och släpper djuren lösa. Vad som händer med djuren sedan bryr de sig inte om. Minkar som släpps ut går i många fall en plågsam död till mötes, sönderstressade och utan möjlighet att ta vara på sig själva i naturen. Ofta får de avlivas direkt. Hur är det förenligt med syftet att värna om djurens bästa?
De pälsaffärer som DBF attackerar orsakas kännbar ekonomisk skada. På vilket sätt bidrar det till att förhindra pälsproduktionen? Exempelvis har Kina blivit en allt större pälsproducent och med metoder som inte på något sätt är förenliga med svensk djurskyddslagstiftning. Att DBF spejar ner pälsaffärer med rödfärg i en svensk småstad, på vilket sätt hjälper det de djur som flås levande i den kinesiska pälsindustrin?
Djurs rättigheter är en inte helt okomplicerad fråga. I grund och botten handlar det om vilken syn man har på människa och djur, står människan över djuren och i vilken utsträckning i så fall eller är vi alla på samma nivå? Att kämpa för djurs rättigheter genom att inte köpa djurtestade produkter, att välja att inte köpa nyproducerade pälsar eller genom upplysning och informationsspridning försöka sprida sin övertygelse är en sak. Att göra sig skyldig till skadegörelse en annan.
DBF är en organisation som använder goda föresatser som täckmantel för att berättiga systematisk skadegörelse och deras "medlemmar" gör sig skyldiga till en rad brott i samband med sin "verksamhet". Det beteende som DBF gång på gång manifesterar och som de har gjort till sin politiska agenda är samhällsvidrigt, i vissa avseende brottsligt och inte på något sätt konstruktivt för vare sig de drabbade djurens bästa eller för djurrättsfrågan i stort. De förstör bara. För såväl sig själva som för djuren och djurfrågan.
Man kan anse vad man vill om minkuppfödning, det ger en inte rätt att bryta sig in och förstöra egendom. Lika lite som man har rätt att slänga målarfärg på pälsaffärer enkom för att man inte tycker om vad de saluför. DBF är arga, brottsliga och kontraproduktiva. Förhoppningsvis växer de upp och blir äldre, laglydiga och ändamålsnyttiga.