Döden är en del av livet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jag har läst på skylten utanför att just nu pågår begravningsceremoni över en av 26 personer denna dag i de tre kapellen - Trons, Hoppets och Heliga Korsets kapell.
Där inne står en kista med en enkel blomsterprydnad. Prästen står bredvid och talar. I bänkarna sitter tre personer. Det hugger till i hjärtat. Tre personer. Är det allt som blev kvar efter ett långt liv?
Ensam i storstaden
Aldrig är man så ensam som i en storstad med tusentals människor runt omkring sig, tänker jag.
Men avslutningen av detta liv blev ändå värdigt. Skogskyrkogården är en märklig plats. Storslagen, men samtidigt så fylld av närhet och respekt för livet. En oas i den brusande staden. Ger en insikt om att döden är en del av livet.
Skogskyrkogården har en given plats på UNESCO:s lista över Världsarv. Skapad av arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz under en lång tidsperiod, 1919-1940.
Två unga arkitekter med ett vinnande förslag som tog fasta på naturen och storslagenheten i landskapet.
När man kommer in på Skogskyrkogården tornar en väldig gräsklädd kulle upp, en meditationsplats omsluten av paraplyalmar. Runt kullen fria gräsmattor. Inga gravar i sikte.
Alldeles automatiskt lyfts blicken upp emot himmelen. Med tallskogen som fond ligger de tre ceremonikapellen.
Förtrogenhet med döden
En sällsynt vacker enhet som också får tanken att sväva fritt. Det skapas en förtrogenhet med döden, som förhöjer livskänslan, som någon har uttryckt det. Det är sant.
Lewerentz, som inte är så känd, lämnade så småningom projektet. Men Gunnar Asplund levde med det och utvecklade det ända fram till sin död. För en bred allmänhet är Asplund mera känd, i vart fall hans byggnadsverk.
Stockholms stadsbibliotek är ett synligt monumentalt verk och det finns många andra intressanta exempel runt om i landet.
Han var också huvudarkitekt för Stockholmsutställningen 1930 och blev därmed introduktör av funktionalismen i Sverige.
Ett huvudomdöme brukar vara att han var en känslig uttolkare av det föränderliga samhället.
På Skogskyrkogården blir detta uppenbart. Där finns en stor respekt för det föränderliga livet.
Skogskyrkogården väcker också intresse och nyfikenhet av ett annat skäl. Många är de kända personer som här fått sin sista vila.
Gunnar Asplund själv, förstås, jazzmusikern Lars Gullin (med gotlandsanknytning), författaren Ivar Lo Johansson, fotbollsspelaren Nacka Skoglund, sångaren Gunnar Wiklund och till slut kom också skådespelerskan Greta Garbo hem till fosterjorden.
Ett slags gemenskap
Jag stänger försiktigt dörren. Går ut i den friska vinterförmiddagen och drar ett djupt andetag. Tankar om människors ensamhet sköljer över mig igen när jag vandrar in i tallskogen. Men här inne bland gravarna finns ändå ett slags gemenskap.
Det känns trösterikt att han där inne i Hoppets kapell till slut sällar sig till de andra på den fridfulla skogskyrkogården, där alla är likvärda igen. Här vandrar de tillsammans vidare oavsett bakgrund och liv. Vart då? Ja, det är en väl bevarad hemlighet.
Och vindens oändliga sus drar genom trädkronorna.