I torsdags kväll var jag på Wisby Strand och lyssnade på Christer Fuglesang. Sveriges ende rymdfarare introducerades av Per Tegnér, som är generaldirektör för Rymdstyrelsen.
Författaren Lars Gustafsson placerades en gång vid en middag tillsammans med en av Per Tegnérs företrädare på posten, Kerstin Fredga. När Gustafsson fick höra att Fredga var chef för Rymdstyrelsen sade han något i stil med:
- Så intressant. Säg mig, är du chef för hela rymden, eller bara för den här galaxen?
Per Tegnér kallade Fuglesang för "the first swedish hero with a PhD", den första svenske hjälten med en doktorshatt. Rymdsymposiets deltagare på första parkett fnissade.
En svensk hjälte? För den som vill ta ner Christer Fuglesang på jorden har jag ett litet räkneexempel. Jordens omkrets är 40000 kilometer. För att få fram diametern delar man med pi. Det blir sisådär 12700 kilometer. Den internationella rymdstation befinner sig ungefär 390 kilometer över jordytan. Det innebär följande: Om jorden vore stor som en tennisboll (6,5 cm), så befann sig Christer Fuglesang två millimeter från dess yta.
Men jorden är ju ingen tennisboll och varför skall man ta ner Sveriges ende astronaut? Om ett par år räknar han med att återvända till rymden. Och ytterligare några år senare så tror han med att människan kommer att återvända till månen, för att senare åka till Mars och kanske ännu längre bort. Det är på tiden.
För mig är Fuglesang ett exempel på hur envisa och ambitiösa människor kan realisera sin drömmar. För 17 år sedan, i en svensk dagstidning, hittade han annonsen om hur den europeiska rymdorganisationen ESA sökte astronauter. Efter en urvalsprocess som tog två år var han en av de sex kandidater som valdes. Han tränades ett år i Tyskland och tillbringade tre år i Star city i Ryssland, men kom inte i väg. År 1996 kom han till USA, med det dröjde ändå ytterligare tio år innan han till slut fick åka i december förra året.
Över 16 års väntan på en knappt två veckor lång resa och tre rymdpromenader. Var det värt det? Det är jag övertygad om.