Efter två ordentliga vintrar har elpriset blivit en högaktuell konsumentfråga och fokuset för debatten har flyttats från oförståeliga fakturor till den faktiska kostnaden.
Den som tycker att elräkningen är omotiverat hög känner sig måhända tryggad i den bekräftelse som en jämförelse med Finland ger. Enligt uppgift från Dagens Nyheter får nämligen en vanlig villaägare i Sverige betala omkring 9 000 kronor mer för sin el än en finländsk villaägare av motsvarande mått. Vad är det då som gör elen så dyr för svenska konsumenter?
Elräkningen består av tre delar, skatt, elhandel och elnät. Av den sammanlagda kostnaden utgör skatten omkring 40 procent av det fakturerade beloppet.
Enligt Dagens Nyheters jämförelse är den svenska elskatten högst i Norden. Det är således inte konstigt att det kostar mer att värma en villa i Sverige än i Finland. Frågan är dock om det är en berättigad skillnad och om det är någonting konsumenterna måste acceptera eller om det går att göra någonting åt?
El är en grundläggande och absolut central nödvändighet för vårt samhälle. Såväl näringsidkare som konsumenter är beroende av tillgång till el.
Problemet med elförsörjningen är dock till stor del att staten sitter på två stolar. När man ser en hög beskattning av el som ett incitament för såväl näringsidkare som konsumenter att applicera ett miljömedvetet tänk kring sin elanvändning och finansiera utbyggnaden av miljövänlig elproduktion samtidigt som man vill skapa goda ekonomiska förutsättningar för såväl konsumenter som näringsidkare att bygga en stark ekonomi är det oundvikligt att de olika målsättningarna hamnar i konflikt med varandra.
Det hela utvecklas till en dragkamp. Dragkampen om elen.
För att göra det väldigt enkelt. Ta Vattenfall som exempel. Vattenfall står för omkring 50 procent av Sveriges elproduktion. Vattenfall är helägt av staten, vilket innebär att desto större vinst Vattenfall gör, desto mer pengar åt staten.
Vattenfall är visserligen inte ensam aktör på marknaden men enligt E24 beräknas de olika skatterna på el i år generera en intäkt till staten på 28 miljarder kronor, varav en icke ringa del borde komma från Vattenfalls produktion. Desto högre elskatt desto mer tjänar staten med andra ord.
Intressekonflikten torde vara uppenbar. Därtill kommer att för de elbolag som drivs av kommuner gäller en speciallagstiftning som undantar elproduktion från det annars allmänna kravet att kommunala bolag ska drivas "till självkostnadspris". Men för elproduktion gäller marknadspriser. Det är således inte möjligt för en kommun att starta ett eget elbolag och sälja el till självkostnadspris till sina invånare. Undrar vilka intressen som ligger bakom det lagförslaget...
Konfronterad med frågan i samhällsdebatten har regeringen genom näringsminister Maud Olofsson bemött kritiken med hänvisning till marknadspriser som ett styrinstrument för att främja en sparsam energianvändning samt investeringsbehovet i utvecklingen av förnybara energikällor. Ord som låter kloka men som inte är uttömmande och som snarare låter lite konstlade i ljuset av att Sverige köper utländsk. av fossila bränslen, producerad el, då vår egen inhemska produktion inte räcker till. Och så har det varit länge.
Frågan är då varför de två reaktorerna i Barsebäck är stängda sedan 2005. Vi har således kapaciteten att producera egen, betydligt renare el än den vi tingas köpa och ändå fortsätter vi att gynna utländska kolkraftverk. Logiken ter sig undangömd.
Elfrågan är en snårskog. Fakturorna är krångliga, politikerna företräder motsatta intressen och längs ner i kedjan återfinns konsumenterna. De vanliga hushållen.
Maud Olofsson har uttalat stöd för en skatteväxling mellan producenter och konsumenter, det vill säga höjd för den förstnämnda gruppen och sänkt för den sistnämnda. Erfarenheten är dock att ingen tycker om höjda utgifter och sänkta inkomster, inte heller näringsidkare och staten.
Kampen om elfrågan lär fortsätta. Och till ett avgörande är det konsumenterna som kommer att få fortsätta att betala. Låt oss hoppas på en mild vinter 2011/2012.