Annie Lööf har inte hunnit väljas till partiledare än och redan basunerar medierna att det kan vankas nytt partiledarval snart. Den här gången i Kristdemokraterna. I rättvisans namn bör man dock säga att det inte är första gången det ryktas om att Göran Hägglund ska tvingas bort.
Enligt rapporterna är det pensionärsskattefrågan som ligger bakom missnöjet med Hägglund. Det är onekligen en aning orättvist, det var ett slag som inte gick att vinna. I sådana situationer kan det dock ändå vara av vikt att leda sin här mot slagfältet och gå under med flaggan i topp och det var precis vad Hägglund gjorde.
För honom och partiet är frågan om skattesänkningar för pensionärer så viktig att han gick i kamp med Anders Borg fullt medveten om vad som skulle hända. Det bör han få en eloge för.
Både Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger och harvar kring riksdagsspärren. Frustrationen som finns i båda partierna är förståelig och situationen är inte lätt för något av dem. Mina sympatier tenderar dock att gå till Kristdemokraterna snarare än till Centerpartiet. Alla de tre mindre Allianspartierna har fått sina kärnfrågor i regeringen. Folkpartiet har tveklöst lyckats bäst. Partiet har haft fullt förfogande över utbildningsfrågorna och det har varit tydligt med vad partiet faktiskt gör.
Centern har i regeringen haft hand om näringslivs- och miljöfrågorna. Det borde vara en alldeles utmärkt portföljsamling för partiet och en hel del har också uträttats. Det stora misslyckandet har dock varit pr-mässigt.
Centern har med väldigt få undantag lyckats visa vad de åstadkommer, varför de gör det och ännu mindre hur. Det är inte konstigt att de sviktar i opinionen, men det är åtminstone deras eget fel. De har haft ett förhållandevis stort manöverutrymme.
Det samma kan inte sägas om Kristdemokraterna. De har visserligen fått de sociala frågorna på sitt bord och i någon abstrakt mening borde det ha fungerat utmärkt. Om det inte vore för att partiet har belagts med ett närmast totalt handlingsförbud. Möjligheten för Kristdemokraterna att driva sina frågor är obegripligt liten.
I den mån Göran Hägglund ska avgå eller tvingas bort från partiledarrollen blir det som ett offer för den styvmoderlighet med vilken partiet har hanterats.
Kristdemokraterna har en politik, en intern debatt med väldigt högt i tak och en partiledare med ett djupsinne och intellektuell humor som få andra politiker kan matcha. Alliansen har ofta utmålats som centerns stora problem, det är fel.
Centern har i sin ofullkomlighet varit sin egen största fiende. För Kristdemokraterna däremot har Alliansen dock varit ett betydligt större problem. De måste hitta ett sätt att lyckas föra fram sin politik. Huruvida en annan partiledare är svaret på den frågan är svårt att säga, men det är åtminstone osannolikt.
Centerpartisternas situation är den motsatta. De står i begrepp av att välja en politik att föra fram. De kan positionera sig åt höger och försöka ta överblivna moderata väljare och liberaler av det mindre sociala snittet. Problemet är dock att det inte tillför Alliansen några nya röster, vilket behövs. De kan också flytta sig vänsterut på skalan och försöka ta väljare från både Socialdemokraterna och kanske främst Miljöpartiet.
Med Fridolin som frontfigur kommer det nog att finnas en hel del som är villiga att tänka över sitt stöd för partiet. Risken är dock att spänningarna inom Alliansen ökar vilket även det kan riskera en tredje mandatperiod.
Det bästa Lööf kan göra med sitt parti är sannolikt att inte särskilt mycket alls. Att paketera om den befintliga politiken skulle kunna vara det bästa valet. Det sparar energi och möda och fokus kan läggas på att föra ut budskapet till väljarna.