Politiskt och juridiskt har drogliberalismen i Sverige länge åtnjutit ett mycket begränsat utrymme. 1988 kriminaliserades även bruk av narkotika och därigenom gav lagstiftningen i sin helhet avseende narkotika en tydlig signal om den nolltolerans som politiken förespråkade.
Politiskt har åsikterna inte förändrats, lagstiftningen är densamma, men drogliberala vindar blåser ändå allt friskare i vår omgivning. Frågan är hur politiken tänker reagerar på det?
Högsta domstolen har i ett antal domar beträffande narkotikabrott från 2011/2012 på eget bevåg och utan större förklaring därtill ändrat tidigare gällande praxis vad gäller vilka mängder som vid innehav skall konstituera grovt narkotikabrott.
Kontentan har blivit att det i dag krävs en nästan dubbelt så stor mängd narkotika för att innehavet skall rubriceras som grovt narkotikabrott än i förhållande till tidigare. De drogliberala vindarna har uppenbarligen även vint i Högsta domstolens korridorer och det ger direkta återspeglingar i den vardagliga kampen mot narkotika för polisen.
Men det är inte bara bland domarna i Högsta domstolen som drogliberalismen uppenbarligen fått fäste. I delstaterna Colorado och Washington i USA blev det under 2012 lagligt att bruka/inneha marijuana under vissa förutsättningar och i Köpenhamn har det tagits fram ett förslag som innebär en legalisering av hasch. Köpenhamns kommun vill legalisera hasch under vissa förutsättningar.
Genom att sälja hasch i statsägda butiker, till en kostnad av motsvarande gatupriset och endast till människor skrivna i Köpenhamn, hoppas man utmanövrera de kriminella gäng som styr haschmarknaden i Köpenhamn. Enligt uppgift ska det finnas politisk majoritet för förslaget bland de styrande i Köpenhamn, dock inte på riksplan.
Det är som om kampen mot narkotika avseende hasch/cannabis/marijuana har kommit av sig. Som om man har gett upp och har gått på myten om att det skulle vara ofarligt. I den franska filmframgången ”En oväntad vänskap” röker den sjukdomsdrabbade huvudpersonen på i något som framställs som ”medicinskt syfte” och utan att detta ifrågasätts, vilket visar på en ökad tolerans för drogliberalism.
Hasch är inte ofarligt och det är en inkörsport till tyngre narkotika. Att legalisera det, så som Köpenhamnspolitikerna önskar, är inget annat än ett fullständigt resignerande inför såväl narkotikaindustrin som de kriminella gäng som sköter handeln med haschet. Det är inte en ansvarsfull politik.
Mot bakgrund av Högsta domstolens klåfingrighet avseende tillämpningen av narkotikalagstiftningen och de drogliberala strömningar som tydligt genomsyrar flera delar av västvärlden hade det varit önskvärt med ett otvetydigt uttalande från lagstiftaren, det vill säga riksdagen och regeringen.
Det finns ingenting som indikerar att lagstiftaren har ändrat uppfattning i frågan men debatten om haschets farlighet pågår på flera olika plan och det är alldeles för tyst från den politiska sidan. Risken att tystnaden tolkas som godkännande är alldeles för stor.
Narkotikamissbruket kostar samhället omkring kronor 62 miljarder kronor varje år (enligt missbruksutredningen från 2010). På individnivå är kostnaden ännu högre, inte alltför sällan den högsta kostnaden av dem alla. Ett haschmissbruk är oförenligt med ett konstruktivt, produktivt och självförverkligande liv.
Samhället har inte råd att ge upp kampen mot narkotika. Danmark, delar av USA, Holland sedan länge och även Högsta domstolen må ha fallit till föga för den drogliberala lobbyismen. Det innebär inte att det är rätt. Vårvindarna må blåsa friska. Desto större anledning för lagstiftaren att visa att man står stadigt förankrad i sitt nej till narkotika.