Genom artikeln om Solveig Artsman i Gotlands Allehanda den 15 mars 2011 blev det mycket tydligt att den moderata partipiskan vinit hårt i frågan om gasledningen. Den för alla förtroendevalda politiker välkända problematiken med dubbla lojaliteter; en problematik som aktualiseras i alla frågor då den egna övertygelsen inte är densamma som den som förs fram av partiet på grund av nationella, regionala eller lokala överenskommelser över partigränserna eller inom partiet, framträdde väl.
Gasledningen och hanteringen av den frågan politiskt är ett ypperligt exempel på hur, Moderaterna i det här fallet, valde att hantera konflikten mellan Solveig Artsmans uppfattning i frågan om den uppfattning som partiet ville att sina representanter skulle ha.
Trots påtryckningar vek dock Solveig Artsman inte ner sig, vilket vittnar om ett civilkurage som fler borde ha.
Framförallt i stora frågor vars beslut kommer att påverka generationer framöver. Men det handlar inte bara om gasledningen i sig, utan om den rådande uppfattningen inom partipolitiken att en hårt vinande partipiska är motiverat, i vart fall till och från.
Alla politiska partier vill driva en framgångsrik politik och en sådan förutsätter alltid ett visst mått av förutsägbarhet för väljarna. Har man gått till val på ett visst program måste väljarna kunna förlita sig på att partiet även kommer att arbeta för att målen i politiska programmet genomförs.
Långsiktigt fungerar det därför inte med, låt oss säga, ett parti i kommunfullmäktige där var och en av representanterna röstar efter egen uppfattning. Möjligheterna att driva igenom en politik skulle bli mycket små och risken är att, om man skulle dra exemplet till sin ytterlighet, att berört beslutande organ skulle bli handlingsförlamat. Detta förstår dock alla fritids- som yrkespolitiker.
Dock riskerar ett sådant förhållningssätt, om det drivs alltför hårt av aktuellt parti, att dels skada förtroendet för partiet bland väljarna, som kan uppleva att det "kohandlas" om frågor till vinning för partiet i stort men till nackdel för dem som berörs, dels kommer situationerna med dubbla lojaliteter att bli allt fler efterhand som personvalskampanjerna och den personliga profileringen hos politikerna vinner politisk terräng. Personlig profilering kräver nämligen offentliga ställningstaganden.
Beträffande det sistnämnda är Solveig Artsman och gasledningen ett ypperligt exempel. Artsman var under hela processen tydlig med sitt ställningstagande. Och hon var inte ensam. En politiker som vill framstå som trovärdig inför sina väljare kan inte sälja ut sig enbart för att partipiskan viner. Inte i de riktigt stora frågorna.
Sedan är det givetvis klart att så kallade "avvikande uppfattningar" ska presenteras under de former som varje parti har kommit överens om. Ingen ska behöva bli överraskad. Men partierna borde applådera människor som Solveig Artsman, en representant som är obrottsligt lojal även när vinden viner hårt, en politiker som är trovärdig och som förmedlar bilden till sina väljare att hon står vid sitt ord. Egenskaper som indirekt smittar på det parti hon respresenterar.
Frågan om hur problemet med dubbla lojaliteter kan lösas är måhända hopplös. Det finns kanske inget svar. Däremot torde en ömsesidig respekt mellan parti och medlem och förståelse för såväl fördelarna med en gemensam hållning som att det ibland kan vara omöjligt för en enskild ledamot att ställa sig bakom en sådan på grund av ett personligt ställningstagande kunna underlätta för samtliga. Ett modigt parti ställer undan partipiskan ibland.