Ingen ska kunna straffas två gånger för samma brott.
Det är en viktig juridisk princip som har sitt ursprung i den romerska civilrätten (ne bis in idem), och den har varit tongivande även inom det svenska rättssystemet – utom just när det gäller skatter. Då har det varit fullt möjligt att både drabbas av skattetillägg och dömas för skattebrott.
Under gårdagen åtgärdade dock Högsta domstolen detta flagranta fel.
HD:s dom var både väntad och emotsedd.
Det svenska dubbelbestraffningssystemet har varit en juridisk avart som ingen egentligen har kunnat förklara eller försvara på ett tillfredsställande sätt.
Rent politiskt har det förstås gått att förstå. Systemet infördes i början av 1970-talet och redan då var man medveten om en mycket enkel princip: alltför höga skattesatser eroderar medborgarnas betalningsvilja.
Ett sätt att råda bot på det problemet är att försöka dölja så många skatter som möjligt. Det gjorde man.
Ett annat är att se till att göra livet särskilt surt för den som av oaktsamhet eller vilja inte går systemet helt till mötes.
Det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott har tekniskt sett i huvudsak byggt på vad som på juridiska kallas för olika subjektiva rekvisit.
Skattebrott är ett uppsåtsbrott, vilket inte är fallet med skattetillägg. Dessutom har det påstådda förhållandet att de hade olika syften hjälpt till att hålla systemet vid liv.
För den enskilde har detta naturligtvis tett sig mycket märkligt då det i praktiken har varit uppenbart att man straffats två gånger för en handling.
Att så faktiskt har varit fallet visar sig inte minst genom att systemen samspelar väldigt väl. Ett beslut om skattetillägg ska tas hänsyn till vid påföljdsbestämningen i brottmålet och tvärtom.
Konstruktionen ger dock en ovanlig möjlighet att se hur en månad i fängelse värderas.
I det mål som HD nu har prövat var situationen exempelvis sådan att hovrätten hade minskat det av tingsrätten fastställda fängelsestraffet med tre månader då skattetillägg var beslutat. I det här fallet kostade varje ”slippa gå i fängelse i en månad”-kort drygt 80 000 kronor.
Det handlingsorienterade perspektivet har utmejslats i Europadomstolens praxis under senare år vilket HD nu har tagit fasta på.
Inte en dag för tidigt. Det kan låta petigt men förbudet mot att straffas flera gånger för en handling är oerhört viktigt och hör till principer en rättsstat måste hålla bortom inskränkningar.
Den är ett kraftfullt redskap mot förtryck och för medborgarnas rätt mot staten. Utan den finns det inget som hindrar att staten helt enkelt straffar någon om och om igen.
Dubbelbestraffningen i skatteärenden var en juridisk och moralisk styggelse. Att den nu försvinner är en välsignelse.
Ett mindre snårigt skattesystem med färre möjligheter att skattefuska vore en värdig uppföljning.