I lördags kunde man på Centerpartistiska Gotlänningens ledarsida här bredvid läsa att politikers arvoden alltid är för höga. Med andra ord: politiker borde inte ha någon lön alls.
Ledarskribenten Marcus Persson menar alltså att allt det arbete som politiker behöver lägga ner för att få vår demokrati att fungera ska finansieras helt privat. Som jag ser det finns det två alternativ.
Alternativ 1. är att politikerna arbetar frivilligt och gratis. Så att bara pensionärer, rika personer och andra som inte behöver arbeta för att försörja har möjlighet att vara politiker.
Alternativ 2. är att någon annan än vi medborgare betalar. Det betyder i praktiken att särintressen kommer att vara de enda intressena i politiken. Jag ser framför mig hur företag och organisationer sponsrar "sina politiker". Ju mer pengar desto fler och bättre politiker kan de få för sin sak. Oljeindustrin, privata vårdföretag och många andra som har mycket att vinna på att kunna styra politiken mer står redan i kö för att sponsra.
Att säga att politikerarvoden alltid är för höga visar på ganska vansinniga åsikter som få håller med om. Att uttrycka sig så plumpt som Persson är inte särskilt representativt för Centern, eller de borgerliga partierna i stort. Men riksdagsledamoten Gustav Hoffstedt (M) är några sidor tidigare inne på samma spår i en intervju kring politikerarvodena. Han säger att kostnaderna för politiker behöver minskas. Kanske inte alltid men i alla fall just här och just nu. När jag tänker efter så säger borgerliga politiker alltid så.
Hoffstedt vill spara pengar på att minska antalet politiker i kommunfullmäktige. Det är ingen bra strategi. Inför förra mandatperioden gjorde Sveriges kommuner sig av med totalt 3000 politiker för att just spara. Men kostnaderna för kommunernas politiska verksamhet ökade drastiskt som en följd av detta, från 4,8 miljarder 2006 till 5,6 miljarder 2009. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kom fram till att ett viktigt skäl till ökningen var att de politiker som var kvar måste göra mer för att få till allt det politiska arbete som behövde göras, och därför kostade mer i arvoden.
Jag är övertygad om att Persson och Hoffstedts åsikter inte bara handlar om att spara pengar. Utan egentligen snarare om att man vill minska demokratins omfattning och minska politikens möjligheter att ha inflytande över samhällsutvecklingen. På så sätt lägga kan man lägga ännu mer makt och ansvar hos tjänstemän och kanske framförallt hos privata företag.
Persson uppmuntrar heltidspolitiker som vill överleva att ägna sig åt sidouppgifter, som att "skriva dåliga deckare", eller annat som betalas av någon annan än oss medborgare.
I mina öron låter det som en helt fruktansvärd vision. En vision som kan stå oss väldigt dyrt, både ekonomiskt och demokratiskt.