Eftervalsdebatten måste fördjupas
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jag har inget minne av att det kändes likadant 1976 eller 1991. 1976 kommer jag knappt ihåg alls och regimskiftet 1991 minns jag närmast som en befrielse. Kanske anar jag att förlusten denna gång var något mer än ett vanligt valnederlag: ett politiskt trendbrott? Ett systemskifte utan stora fanfarer men ett skifte likväl.
De borgerliga har väntat på sin chans i tolv långa år. De är mera förberedda än både 1976 och 1991. Och att de tänker använda de här fyra åren så effektivt de kan för att vrida politiken i en ny riktning står redan klart.
Visst, de har schabblat i starten. Men på fyra år hinner mycket glömmas. Och Fälldins kärnkraftssvek 1976 eller att hans regering sprack 1978 hindrade faktiskt inte att de borgerliga ändå vann valet igen 1979 och kunde regera vidare.
Idag seglar heller inte socialdemokratin i ideologisk medvind. Ekonomismen styr, egenintresset vinner terräng och vi räknar alla på ett annat sätt än för 20 år sen. Vägen tillbaka kan bli lång. Att vara i opposition är ju dessutom en minst sagt ovan roll för svensk socialdemokrati. Nyttan för ett så maktvant parti är att tvingas se makten utifrån ett tag. Faran ligger i att återkomsten till makten blir det allt överskuggande och att opponerandet inriktas på att plocka lättvunna poäng på ren missnöjespolitik.
Djupare orsaker
Bakom årets nederlag låg faktiskt betydligt djupare orsaker än Göran Perssons husbygge och påstådda trötthet. Att man släppte initiativet i sysselsättningspolitiken var illa nog. Och obegripligt dessutom. Ännu allvarligare är dock att väljarna tydligen inte längre uppfattar arbetarrörelsen som det säkra värn mot löneklyftor, fiffel och klassorättvisor den en gång var.
Dagens socialdemokrati framstår istället för många väljare mer som en maktapparat än som en rörelse för radikal samhällsförändring. Om partiet - som klyschan lyder - inte "nådde ut med sitt budskap" kan ju detta inte bara skyllas på medierna. Problemet är snarare att dess ledande företrädare inte längre blir trodda lika självklart som på Erlanders och ännu på Palmes tid. Och i år ville väljarna uppenbart hellre tro på Reinfeldt än på Persson. Årets valrörelse fick därför föras nästan helt på defensiven, Persson lyckades aldrig få något grepp på Reinfeldt. Men värre var att socialdemokraterna upplevdes som försvarare av det bestående, uppfattades som idélösa, undvek att tala om jämställdhet och inte hade några svar på framtidsfrågorna.
Åtminstone inga svar som yngre väljare kunde tända på. "Alla ska med" var en bra paroll, men det sas tyvärr aldrig vart. Används tiden åt att finna svar på den frågan behöver fyra år i opposition inte alls vara bortkastade.
"Hvad vil Sosial-Demokraterna?" var ju rubriken på August Palms första socialistiska föredrag på svensk mark den 6 november 1881. Frågan är faktiskt lika berättigad i dag, 125 år senare. Om inte mer.