"Skitjobb" är ett minst sagt värdeladdat uttryck, men med tveksamt egentligt innehåll. Ibland åsyftas dåligt betalda jobb, med osäkra villkor och tuffa arbetsförhållanden. Ibland är det snarare monotona eller förment tråkiga yrken som åsyftas. "Skitjobb" signalerar först och främst att man talar om jobb med låg status, snarare än vad arbetet faktiskt innebär. Det är ett nedsättande och fördomsfullt epitet.
Tidskriften ETC publicerade i förra veckan en artikel om begreppet skitjobb, och om hur de som anses ha sådana blir bemötta. Texten, av den begåvade bloggaren Agnes Arpi, blev startpunkt för en digital debatt i högt tempo och tonläge.
Vissa fattar sig kort, och konstaterar att det inte finns några skitjobb. Alla jobb kräver en utförare, som lägger ner tid, kraft och engagemang i utbyte mot en månadslön. Utan duktiga städare - smutsiga eller slarvigt städade sjukhus. Utan kompetent personal i hemtjänsten - äldre och funktionshindrade satta på undantag.
Vissa vänsterdebattörer menar att det bästa vore om "skitjobben" helt enkelt försvann. Vilka yrken som åsyftas har ingen vågat konkretisera, med ett undantag. Jesper Nilsson, skribent på Dagens Konflikt, tycker att man kunde avskaffa telefonförsäljare. Rakt av, inga nyanser.
Det är lätt att peka ut en så impopulär yrkesgrupp, men särskilt ärligt är det inte. Lösningen på det faktum att det faktiskt finns jobb som sliter kroppar trötta i förtid är knappast att avskaffa vissa jobb, och framförallt inte ett av de "skitjobb" som är som minst fysiskt ansträngande.
Också från borgerligt håll finns en tendens till oärlighet, eller förenkling, i skitjobbsdebatten: "Jag har minsann också städat/jobbat i hemtjänsten", säger unga högerdebattörer. Ja, men ett sommarjobb eller extrajobb i samband med studierna är inte alls samma sak som att stanna i ett visst yrke i 30 eller 40 års tid.
Det Agnes Arpi sätter fingret på i sin text är den nedlåtande attityd som ofta yttrar sig i form av ömkande: "Andras åsikter har alltid varit tyngre än arbetsuppgifterna i sig", skriver hon om sina år som vårdbiträde och städerska.
Arpi sätter också fingret på att det sällan är arbetsvillkoren som kritiseras och diskuteras, utan jobben som sådana. Det anses ovärdigt eller förnedrande att vårda, tvätta eller städa efter andra människor.
Skitjobbsdebatten blottlägger en av det postindustriella samhällets paradoxer: Kravet på hög livskvalitet för alla står i direkt konflikt med målet att ingen ska behöva hjälpa andra med det intima.
När egen försörjning och viktiga samhällsfunktioner kopplas till skuld och skam har något gått snett. Uppvärderandet av ett väl utfört arbete är ett angeläget projekt på båda sidor blockgränsen.