Socialdemokratin har haft sin historiska roll - en framgångssaga som berättats i rätt tid, på rätt sätt och av rätt personer. Frågan är nu vilken berättelse som idag kan leda socialdemokratin in i framtiden?
Ställda inför den frågan har socialdemokratin haft svårigheter med att ge de övertygande svaren. Den svenska modellen, den tredje vägen var en blandekonomisk uppfinning som gjorde det möjligt att förena marknadsekonomins effektivitet med en socialistiskt inriktad fördelningspolitik, som för en tid gjorde såväl fackliga organisationer som kapitalägare nöjda.
Det är en modell som i huvudsak anammats av de övriga nordiska länderna och som av de socialdemokratiska ungdomsförbunden i en gemensam artikel (DN 14/8) kallas "den nordiska modellen". Och gärna för det; gemensamt är att modellen byggt på en kombination av "ekonomisk tillväxt och en omfattande välfärdsstat finansierad med höga skatter", som de skriver.
Men vad som händer när såväl skatter som tillväxt nått sin acceptabelt yttersta gräns? Det är den fråga som idag ställs och som söker sitt svar. Att den svenska modellen byggde på tilltro till den starka staten var en obestridlig realitet och hade som förutsättning starka fackliga organisationer och mångårig arbetsfred.
Det är en realitet som med tiden kommit att undermineras genom den naturgivna mekanism, som säger, att den som fått sina materiella behov tillfredställda inte nödvändigtvis blir generös, snarare obenägen att dela med sig - uppfattar skatter som stöld och så vidare.
De nordiska socialdemokratiernas ungdomsförbund tror att makten kan återvinnas genom att "stärka graden av individualism". Det är med förlov sagt naivt, i varje fall är det att överge de kollektiva idealen, de som en gång gjorde det möjligt att erövra makten och bygga upp ett rättvisare och mer jämlikt samhälle. Alla tycks numer vara rädda för ordet kollektiv, trots att det var kollektivet som gjorde framgångssagan möjlig. Baksidan "förtryck" associerat till kommunism har gjort ordet obrukbart.
Solidaritet har i vissa kretsar fått samma negativa anstrykning av misstänkt kommunism.
Men valfrihet tycks gå bra. Men att med friheten att välja också följer ett nödtvunget ansvar är lätt att glömma. En svensk socialdemokrati borde finna sin främsta uppgift i att bekämpa den valfrihetsvärld som allianspartierna gör allt för att förverkliga.
Denna i grunden nyliberala idé borde vara ett övervunnet ideologiskt tillstånd. Så också för centerpartiets del, vars utveckling från folkrörelseparti till extremt nyliberalt parti utan hemmahörighet någonstans förskräcker.
Och hur förhåller det sig med socialdemokratin? Om det i en artikel i nästa vecka.