Under onsdagen var det dags för utrikesdebatt i riksdagen. Det var som vanligt en väldigt spretig tillställning. Vänsteroppositionen gjorde smärre försök att begränsa debatten till att gälla enbart miljöfrågor och kvinnors rättigheter.
De föll dock snabbt tillbaka på den mer spridda agendan. Det var bra då dessa frågor är viktiga och förtjänar egna debatter, snarare än att tappas bort i detta virrvarr av lösryckta tankar.
Utrikesdebatterna tenderar att bli en tävling om vilken enskild ledamot som var mest engagerad i befrielsen av Östeuropa under kommunismens fall. Det var ett märkbart inslag även i denna debatt, men självklart handlade stora delar om händelserna i Nordafrika och Mellanöstern.
Vänsterpartiet hoppades att revolutionerna sprider sig till Iran. Värt att lägga märke till är att inga förhoppningar om att socialistdiktaturer som till exempel Kuba skulle falla. Kanske menar de att enbart religiösa diktaturer är av ondo.
Flera ledamöter från de rödgröna, men främst från Socialdemokraterna, anklagade gång på gång regeringen för att inte ha hjälpt det egyptiska folket tillräckligt. Det hävdades också att regeringens agerade väckt stor vrede bland egyptiska frihetskämpar.
Problem hade uppstått för socialdemokrater att förklara hur annorlunda den socialdemokratiska linjen såg ut. Undra på det.
Det var skamligt, röt Carl Bildt från talarstolen när han beskrev den socialdemokratiska linjen. Han poängterade att Socialistinternationalen, i vilken de svenska Socialdemokraterna är medlemmar, inte uteslöt det tunisiska RCD förrän den 17 januari och det egyptiska NDP förrän den 31 samma månad.
Inte förrän människor tagit sina liv i protest, demonstrerat i hundratusental och i flera fall dödats av dessa regimer uteslöts de. Bildt har rätt, det är skamligt.
Socialdemokraterna försökte, bland annat genom Urban Ahlin, att avfärda invändningarna som praktiskt taget nonsens.
Fredrik Malm, Folkpartiets utrikespolitiske talesman, svarade helt korrekt att om Socialdemokraterna var beredda att erkänna att Socialistinternationalen var en dålig idé och att den inte har fungerat skulle saken vara utagerad. Så skedde dock inte.
Mats Johansson, moderat riksdagsman och Europarådets ombud för mediefrihet, talade mycket förtjänstfullt om situationen i Ryssland och Vitryssland.
Behovet av demokratibistånd i dessa länder är mycket stort och skulle fungera som ett bra svar på många journalistmord som skett. Johansson talade även om vikten av att bejaka demokrati i demokratier. Framför allt, menade Johansson, var behovet av att kontrollera friheten stort i Ungern och i Turkiet.
Som alltid finns det mycket för Sverige att göra för att steg för steg förbättra livet för människor i andra delar av världen. Till regeringens fördel ska sägas att den är ärlig och konsekvent i sin hållning att demokrati och frihet är bra, och dessutom önskvärd överallt.