Under 2011, året då stora delar av arabvärlden bröt upp från årtionden av stabilt förtryck, ökade ansökningarna om asyl i EU med 59 procent från Syrien och med 293 procent från Libyen. Det kan man förstå, när skiftet blev våldsamt i Libyen och läget är som det är i Syrien.
Men ökningen var även 85 procent från Egypten.
Den siffran är en av många signaler om att förändringen även i bästa fall är smärtsam.
Många egyptier har fått det svårare att försörja sig.
Våldet mot den kristna minoriteten har blivit grövre. Brottsligheten har ökat.
Egyptierna valde i fjol för första gången ett parlament där folkviljan kunde komma till uttryck. Det blev en överväldigande seger för islamistiska partier, som vill att deras tolkning av sharia, den islamiska lagen, än tydligare ska prägla allt från familjerätt till ekonomi.
Nu väljer Egypten president, på riktigt. Med alla sina inte särskilt överraskande brister, när en gammal ordning kollapsar utan att den nya kommit på plats, har valrörelsen ändå erbjudit landets invånare en chans att påverka utan jämförelse sedan de började bruka Nildalens bördiga jord.
Tanken var att militärrådet, vilket styrt sedan president Mubarak avsattes i februari i fjol, skulle lämna över till presidenten 1 juli. Men, skriver tankesmedjan International Crisis Group i en analys "Graden av osäkerhet är slående".
En anledning är att reglerna, grundlagen, inte är klara. En annan den krisande ekonomin, där Egypten bara kan hoppas att omvärlden skyndar till undsättning för att landet med sina 82 miljoner invånare är som en av de där bankerna - för stort för att tillåtas gå i konkurs.
En tredje anledning till osäkerhet är kampen om makten mellan islamister och militär.
Militärens gamla ledning hade uppenbart tänkt sig förbli en stat i staten, som tack för att man gjorde jobbet när folket tröttnat på president Mubaraks person och politik.
Vid det här laget anses de liberaler som inledde revolten mot Mubarak ha marginaliserats. Kvar är islamisterna. De dominerar i parlamentet. Deras trovärdighet har vunnits genom många år av motstånd mot regimen, samt socialt arbete som visar att de bryr sig om de fattiga. Snar politisk stabilisering i Egypten lär förutsätta att islamisterna och militären kan kompromissa.
Militären vill behålla sina ekonomiska privilegier, med en egen hemlig budget och väldiga affärsintressen samt inflytande över säkerhetspolitiken, inklusive relationen med Israel.
Islamisterna å sin sida är redo att ta ansvar, men vill då slippa en självständig militär som politisk och ekonomisk barlast.
Man kan bara hoppas att maktkampen blir civiliserad. För annars lär ännu fler egyptier finna läget så svårt att de söker sig utomlands. Och inte bara av ekonomiska skäl. Det finns en sorglig verklighet bakom rubriken "Hatets vår" som tankesmedjan Fri Värld sätter på en rapport om intolerans mot minoriteter i Egypten.