I decennier var den amerikanska ekonomin och amerikansk ekonomisk politik idealet för väldigt många svenska politiker, ekonomer och debattörer framför allt på högerkanten.
Man bortsåg från de enorma klassklyftorna där de som föddes på skuggsidan nästan aldrig kunde ta sig fram trots att det var just vad den amerikanska drömmen lovade. Men drömmen var en ren myt. Finanskriserna och fastighetsbubblorna har avslöjat hur tomma andra myter också var.
Nu är den ekonomiska tillväxten usel, arbetslösheten jättehög trots att många miljoner gett upp hoppet om jobb. Arbetsmarknaden med ytterst svaga fack och obefintligt anställningsskydd visar en ungdomsarbetslöshet på 25 procent, över 40 för vissa minoritetsgrupper.
Efter många krisår och intensivt arbete av Obama och centralbanken för att få igång hjulen började en återhämtning synas. Men mycket svagare än vid tidigare kriser bland annat för att budgetunderskotten fått bära så stor del av bördan av finanskrisen.
Vid en normal återhämtning skulle den offentliga sektorn direkt ha skapat 1,5 miljoner jobb och indirekt kanske lika många till.
Blockering i kongressen
I detta känsliga läge där den stora majoriteten amerikaner önskade politisk samling och framtidssatsningar blockerade en extremgrupp, Tea-partyrörelsen, i månader en vettig lösning i kongressen. Hur var detta möjligt? En rörelse som kallas radikal men måste betecknas som ultrareaktionär.
Den betonar de kristna värdena men söker med alla medel förhindra tiotals miljoner, ofta ekonomiskt svaga, att få den sjukvård de behöver. Knappast vad vi ser som kristet.
Tea-partyrörelsen har ekonomiskt stöd från några av USA:s mest förmögna familjer. Samma grupper som också finansierar och styr över några av landets kapitalstarkaste och mest inflytelserika tankesmedjor. De publicerar en strid ström rapporter som attackerar och helst vill avskaffa den offentliga sektorn, pensionssystemet, minimilönerna, centralbanken och socialhjälpen.
Svenska ekonomer
Eftersom de ekonomiska resurserna är mycket stora kan de dra till sig aktivister från hela världen och ett antal svenska ekonomer och debattörer brukar stoltsera med att de också har positioner i dessa Teapartyrörelsen närstående lobbyfirmor.
Hur kan en liten minoritet av högerextremister hålla hela landet i ett sådant grepp? Demokraterna brukar stödjas av en stor majoritet. Men i USA utestängs många grupper, framför allt mindre bemedlade och de som haft allvarliga sociala problem från rösträtten, vilket naturligtvis missgynnar demokraterna. Bara 50 till 60 procent brukar rösta.
Vidare kan guvernörer och andra politiker på delstatsnivå påverka valkretsarna så att politiska motståndare vinner sina mandat med jättemarginaler medan man själv kan ta hem de mer jämna valen.
I fjolårets kongressval hade republikanska guvernörer utnyttjat de möjligheterna till max. En röst på demokraterna gav därför mindre utdelning än en röst på republikanerna, så långt från det svenska systemet med utjämningsmandat som man kan komma.
I fjolårets val till representanthuset fick de demokratiska kandidaterna över en miljon fler röster än republikanerna. Men genom valsystemet fick republikanerna i stället en majoritet på 33 röster. För att demokraterna med nuvarande valsystem ska få majoritet i kongressen behöver de vinna 55 procent av folkets röster. Är detta demokrati?
Antipolitik
Den stora majoriteten för demokratiska kandidater i befolkningen försvagas först av att många inte får rösta eller inte röstar, sedan av att valkretsindelningen gjort att demokraterna missgynnas. Demokratiproblemet förvärras ytterligare av Tea-partyrörelsen, en liten men finansiellt stark och högröstad, totalt kompromisslös grupp med oproportionerligt inflytande.
Därför får man inte en ekonomisk politik som gynnar flertalet i landet utan snarast en antipolitik som bromsar återhämtningen i världsekonomin och i onödan dömer miljoner till arbetslöshet och utanförskap med negativa återverkningar i hela världsekonomin.