Ekonomisk medvind, politisk motvind
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När finansminister Anders Borg lade fram regeringens vårbudget i går kunde vi påminnas om två inslag i alliansens väsen som är värda att ta fasta på i sammanhanget.
Dels är det inslaget av målmedvetenhet. Även under trycket av dåliga opinionssiffror håller man en tydlig kurs: Regeringen är inställd på att uppfylla sina vallöften, och man är fast besluten att satsa sin politiska trovärdighet på arbetslöshetsbekämpningen. Man hemfaller inte åt några kostsamma och inställsamma publikfrierier bara för att väljarstödet råkar vara lägre än vad man hoppats på.
Visst är det så att enskildheter i budgetens helhet mer bär kompromissens och partistrategins prägel. Det är ju exempelvis väl känt att uppgörelsen kring fastighetsskatten inte direkt var Borgs högsta önskan. Men helheten är fortfarande intakt: utanförskapet skall brytas under mandatperioden och det svenska samhället skall gå från bidrag till arbete.
Det andra inslaget är finansministern själv. Eller vad han representerar. För hans person ger anledning till reflektion.
Den borgerliga regeringen lider av att vara färglös. Dess politik är bra, dess ambitioner goda, men den saknar ändå profil. Regeringen består av en samling individer som sitter på departementen och snickrar på propositioner. Och det är i sig oklanderligt. Men det finns väldigt få personligheter som sticker ut bland statsråden. Sådana som är ministrar med egen personlig tyngd och inte bara genom sin portfölj.
Anders Borg är i sig ett exempel på vad som saknas i den vägen. Den unge verbale och energiske finansministern med hästsvans och ring i örat. Det märks under tillfällen som budgetpresentationer att Borg är ett av regeringens få verkliga ansikten; en sådan som väcker omgivningens uppmärksamhet och intresse.
Regeringen skulle behöva fler Borgar. Eller snarare sådana som inte var ett dugg lika Borg, inte lika någon annan alls, utan tvärtom personligheter helt i sin egen rätt. Kompetenta personer som utstrålar originalitet, färgstyrka och gott humör. Detta inte sagt i den ytliga betydelsen att politiken bör drivas mot någon slags kändiskultur, men i den klassiska mening där politiken gått från torrt förvaltarskap till ett mänskligt förtroendehantverk.
Det är frånvaron av sådana personer som sannolikt bidrar till en känsla av likgiltighet hos väljarna, vilket i sin tur bidrar till det beklämmande glappet mellan regeringens prestationer och belöningen i form av opinionsstöd.