Ska man nöja sig med att beskriva eller ska man också försöka förklara och ta ställning. Medierna följer sin dramaturgi; göra en läs-se-eller hörvärd produkt med spretande budskap på samma sida, moral och oansvar predikas med samma frenesi, nöje och kultur i samma bilaga.
Till slut vet vi människor varken ut eller in, kan inte ta ställning, törs inte värdera, följer mainstream. De av oss som ändå försöker hålla emot blir alltmer upprörda, förtvivlade, rasande.
Den bästa av världar?
Politikerna försöker värja sig, gömmer sig bakom retoriska ordmassor, polariserar och förenklar istället för att söka samsyn och fördjupning med sikte på problemlösning till gagn för allas bästa.
Många har läst den franske 1700-tals filosofen Voltaires Candide, var hjälte inför de svåraste problemen i en eländesvärld hade svaret: "Vi lever ju ändå i den bästa av världar".
Den föreställningen tycks vi också ha idag, 200 år senare. Frihetens och demokratis värld är den bästa av världar, trots att vi dagligen och stundligen upplever demokratins tillkortakommande gentemot, kapital, marknad, tillväxt, vinst och konkurrens.
Och friheten uppfattas som allas rätt att göra, säga, tycka, tänka vad man vill, trots att friheten egentligen kräver av oss att söka frihetens gränser med den nödvändiga utkomsten av ansvar och förbud.
De tre stora kriserna i vår tid och omvärld - EU-krisen, åldringsvården och skolans kollaps - kräver plan, kontroll och restriktioner.
Ökad ofrihet, om ni så vill. Kontrollen har gått förlorad och ett kaotiskt sönderfall väntar om ingenting görs genast, hävdar en ny-liberal (Johan Norberg), som varit tillskyndare av den avreglerade marknadens välsignelser.
Våra politiker måste nu välja den obekväma kontrollens värld, med restriktioner för marknad, tillväxt och vinst och upprätta en planmässig väg mot framtiden. Banker, riskkapitalbolag, fondmäklare har förverkat sin rätt, spelat ut sin roll.
EU är impotent
EU:s kris kan svårligen lösas med demokratiska medel eftersom EU bygger på ett fördrag mellan självständiga länder med vetorätt. Antingen tvingas EU bli en federation med möjlighet till tvingande obekväma beslut grundade i medborgarnas i demokratiska val uttryckta uppfattningar, eller också får vi leva vidare med ständigt nya kriser i sikte.
Eller också får EU bli vad det från början varit, en samarbetsorganisation mellan självständiga länder med egen valuta och egen finanspolitik. Alltså ett steg tillbaka.
Kriserna inom åldringsvård och skola kan däremot lösas omgående om våra politiker söker samarbete istället för konfrontation. Den gemensamma lösningens väg går inte genom ett envist vidmakthållande av det fria valets väg genom kundorientering.
Medborgare, inte kunder
Gamla människor och skolelever skall uppfattas som medborgare, mot vilka vi alla har en skyldighet att tillhandahålla den bästa av vård, den bästa av skolor med en ständig strävan efter "den bästa av världar".
Det var en gång politikernas vilja och strävan och den byggde på hur vi, medborgarna, lyckades kontrollera marknaden genom en fördelningspolitik som minskade klyftorna mellan olika medborgargrupper (klasser).