Socialdemokraterna och vänstern tävlar just nu i att förfasas över läxhjälp. Debattörer som Vänsterpartiets Rossana Dinamarca och SSU:s ordförande Gabriel Wikström ser läxhjälpen som ett bevis på att skolan inte förmår leverera utbildning. Oförmågan skyller de sedan på den nuvarande regeringen.
I grunden är det förstås inte läxhjälp fel. Det är egentligen ett hälsotecken att föräldrar vill hjälpa sina barn att få en god utbildning. Men man måste ändå erkänna att det ligger något i vänsterns kritik. Det kraftigt ökade intresset för läxhjälp säger något om tillståndet i skolan. Många barn känner uppenbarligen att de inte lär sig något på lektionerna. Men är det verkligen den nuvarande regeringens fel?
De problem som svensk skola brottas med är resultatet av ett antal fixa idéer som den politiska vänstern ställt sig bakom. Det handlar om motviljan att erkänna att läraren måste få vara en auktoritet i klassrummet och vurmandet för ständigt nya pedagogiska teorier.
På 60-talet var skoldemokrati modeordet. Läraren skulle veta hut och elevernas inflytande skulle öka. Kanske var en del av förändringarna av godo. Auktoriteten i den gamla skolan gick ibland till överdrift. Problemet var dock att de radikala krafterna fick gå för långt. De borgerliga stretade emot och menade att en vuxen måste vara chef i klassrummet. Tyvärr förlorade de den politiska debatten. Resultatet blev stojiga klassrum och mindre tid för kunskapsöverföring.
Raden av flumpedagogiska nycker kan inte heller skyllas på regeringen. Redan på 80-talet stod det klart att skolbarnen användes som försökskaniner för olika nytänkande, och säkert välmenande, undervisningsmetoder. Men idéer om att eleverna ska vara forskare, inte sitta vid bestämda platser, och helst jobba i grupp har skapat stökigare klassrum. Då är det svårt att få studiero och mer arbete skjuts fram till läxläsningen på kvällen.
Barn som föds in i hem med studietraditioner kommer alltid att ha en fördel. Men bakgrundens betydelse för betyget kan och bör minimeras. Det bygger dock på att det finns klassrum där det är lugn och ro, och att det finns lärare som har kompetensen och som vågar jobba med att själva överföra kunskap. Skolundervisningen måste få bygga på beprövade metoder, och inte låta barnen bli försökskaniner för de vuxnas ideologiska drömmar.
Tyvärr ser det annorlunda i Sverige. Men felet ligger inte hos regeringen. Om man tar skolminister Jan Björklund som exempel har han spenderat hela sin politiska karriär med att varna för just den utvecklingen att skolan blir till plats för andra saker än kunskapsöverföring.
Som man sår får man skörda. Och det faktum att många barn inte lär sig tillräckligt i skolan är en del av arvet från de socialdemokratiska åren.