Inom psykologin talar man om den gradvisa och omärkliga anpassningen till onormala förhållanden. Som i en skolklass där den tillfällige besökaren kan se att allt är kaos, men där tillvänjningen varit så långsam att den inte uppmärksammats.
Är det på samma sätt med politikernas privilegier? Vad betyder det dramatiska fallet med över åtta procent i väljarsympatier för Socialdemokratin? Samhällsklyftorna ökar men våra företrädare återfinns i gräddfil. Kan de då egentligen företräda andra än sina likar?
Bankernas bonusfrosserier
Med 144 000 kronor i månaden och fria resor kan man tycka att det borde vara nog för en partiledare. Margot Wallström försvarade sina 220 000 kronor i månaden med att hon hade en familj att försörja.
Att ändå anse sig företräda ett gammalt arbetarparti betyder antagligen att man inte vill se den gradvisa anpassning som ägt rum.
Är det därför man inte kan ta krafttag mot bankernas bonusfrosserier. Alla sitter i samma lyxkryssare. Och ville inte du och jag också helst sitta där? Om det inte vore för att båten sjunker.
Socialdemokratin har utfört ett omfattande arbete för att anpassa arbetarrörelsen till det ekonomiska system som vi kallar kapitalism, som innebär att allt färre disponerar resultatet av andras arbete och som har ett inbyggt tillväxttvång som leder till miljökris. I den svenska kompromissen (Saltsjöbadsandan) fick man viss välfärd i utbyte, samt personliga klassresor.
Personliga klassresor
Men nu? Privatiseringar av vård, skola och omsorg som inte lett till några effektiviseringar, enbart överföring av skattepengar till skatteflyktsparadis.
Privata pensionsförsäkringar i fackföreningar som förlorar miljarder på börsspekulationer. Av kompromissen återstår endast de frestande personliga klassresorna. Moderaterna hade inte själva kunnat genomföra detta. Men vilket utrymme finns det nu för en socialdemokrati som inte talar om ekonomisk demokrati och som fostrats att inte utmana ens ett totalkrisande ekonomiskt system?
En arbetarlön och fria resor
Finns det ingen annan än centerledaren som vill tala visioner? Och i hennes fall är förebilden Margaret Thatcher som krossade fackföreningarna i England.
Ett parollförslag: Inte mer än en normal arbetarlön åt partiföreträdare. Inte så illa i kombination med helt fria resor. Det är ju ett intressant och stimulerande jobb. Ska kanske andra drivkrafter än den omättliga penninghungern få en chans?