En bitvis tandlös tandvårdsreform
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För att komma tillrätta med den försämrade tandhälsan presenterade den statliga tandvårdsutredningen nyligen sitt förslag till tandvårdsreform för regeringen. Utredningen föreslår ett utökat tandvårdsstöd motsvarande en kostnad på 5,9 miljarder kronor, pengar som redan finns avsatta för givet ändamål i budgeten. Enligt reformen skall nationell förbättrad tandhälsa uppnås genom i huvudsak tre åtgärder, en tandvårdscheck, stöd för abonnemangsvård samt ett utökat skydd mot höga kostnader. Tandvårdschecken innebär ett ekonomiskt stöd om 300 kronor vartannat år för människor i åldrarna 30-74 år samt 600 kronor vartannat år för människor mellan 20 och 29 år samt för dem över 75 år. Tanken är att checken skall kunna användas som delbetalning för vård hos valfri tandläkare. Vad gäller skyddet mot höga tandvårdskostnader föreslås att staten skall täcka 50 % av tandvårdskostnader mellan 3 000 kronor och 15 000 kronor samt hela 85 % av summan i de fall kostnaden överstiger 15 000 kronor.
Enligt utredningen skulle reformen innebära att för en person i 60-års åldern som behöver ett helkäksimplantat och en brygga sänks den faktiska kostnaden för den enskilda individen från 47 000 kronor till 17 000 kronor. En reform inom detta område är viktig, inte bara för Sverige utan även för politiken, till och med så viktig att på frågan i en intervju vad han ångrade under sin tid vid makten svarade Göran Persson just att han inte hade arbetat hårdare för att genomdriva en tandvårdsreform.
En god tandhälsa är av stor betydelse för den enskilde individen och den negativa utveckling som förevarit avseende svenska folkets tandhälsa måste brytas. Tandvårdsreformen är således behövd. Idén med en tandcheck och ett skydd för höga kostnader ett enkelt och effektivt sätt att åstadkomma målsättningen, nämligen bättre tandhälsa. Dock borde såväl tandchecken som högkostnadsskyddet behovsprövas utifrån inkomsten för den enskilde mottagaren. Människor som har en hög inkomst borde i första hand använda sina egna medel för att betala tandläkaren. På så sätt skulle ytterligare medel frigöras för dem som verkligen behöver det. 17 000 kronor för ett helkäksimplantat och en brygga är fortfarande oerhört mycket pengar som för många helt enkelt saknas.
För en pensionär med endast folkpension att leva på motsvarar 17 000 kronor mer än tre månaders pension före skatt och innan hyra och andra räkningar betalats. Som med alla former av ekonomiskt stöd skall det ges där det gör mest nytta och beträffande tandvård är det inte i form av en check på 300 kronor vartannat år till människor som har råd att bekosta sitt eget tandläkarbesök själva.
Om vi menar allvar med att förhindra att tandstatusen hos människor fortsätter att utvecklas till en klassfråga måste den av staten ekonomiska ersättningen vara inkomstbeprövad. Allting annat är orimligt. Om staten skall finansiera en reform motsvarande nästan 6 miljarder kronor skall de pengarna investeras där de gör som mest nytta, vilket är hos dem som inte kan genomgå nödvändig tandvård såvida inte de får ett ekonomiskt stöd. För vissa kanske detta innebär att staten får stå för nästintill hela kostnaden medan andra kanske kan betala en större del själva. Det viktigaste är att alla får den vård de behöver. Att utifrån någon form av tvistat resonemang om att ingen skall känna sig utpekad eller särbehandlad med anledning av ekonomiska förutsättningar vidhålla att tandchecken samt skyddet för höga kostnader skall utgå till alla är missriktad välvilja som inte maximerar den överlag förbättrade tandhälsan i förhållande till satsade resurser, vilket i sin tur är ett slöseri med allas våra skattepengar.
För några generationer sedan var ett nytt garnityr i form av en heluppsättning löständer en inte ovanlig konfirmationspresent. Skall det svenska välfärdssamhället fortsätta göra skäl för sitt namn måste en god tandvård vara möjlig för alla medborgare. Och då måste vi bita ifrån mot dem som anser att ekonomisk ersättning för tandvård inte skall inkomstbeprövas.