Regeringen befinner sig just nu, som de säger i USA, "between a rock and a hard place". Uttrycket beskriver dilemmat som uppstår när någon står inför ett val mellan flera icke önskvärda alternativ.
Budgeten som finansminister Anders Borg presenterade i går har knappt mottagits väl någonstans. Nära nog varje intresseorganisation i landet har uttryckt sitt missnöje över att deras hjärtefrågor inte får några miljarder. Flera ekonomer var snabbt ute och talade om att de ansåg att finansdepartementets bedömning av den finansiella utvecklingen är väl positiv. Kommer verkligen tillväxten ta fart ordentligt redan om två år?
Ekonomer i all ära, men den genomsnittlige svenskan har ett mycket större förtroende för finansministern. På goda grunder dessutom. Anders Borg åtnjuter, visade det ju sig nyligen, ett större förtroende än statsministern. Det är inte illa eftersom Fredrik Reinfeldts förtroendesiffror är väldigt höga.
Politik handlar dock inte alltid om att vara populär. När det verkligen gäller är det tvärtom viktigt att ha politiker som vågar vara impopulära. Göran Persson var det när han tog tag i den svenska ekonomin på 90-talet, men det var nödvändigt och det var rätt. Det samma gäller nu för Anders Borg. Många är besvikna på budgeten, men faktum kvarstår att de svenska finanserna är i ett tillstånd som många andra länder bara kan drömma om. Det måste värnas.
Att så många är negativa till budgeten är också delvis ett gott tecken. Regeringen har inte böjt sig för något särintresse. En märklig momsskillnad på mat åtgärdas och fem miljarder läggs på vägar och järnvägar. Unga och barnfamiljer får ökat bostadsbidrag och mindre bemedlade pensionärer får ökat bostadstillägg. Detta är de främsta satsningarna i budgeten och dessa grupper anser även de att de egentligen borde ha fått mycket mer.
Särintressen väger dock inte tungt hos regeringen. Världsekonomin är i kraftig gungning och de svenska finanserna ska inte riskeras. Nu finns det utrymme om situationen förvärras. Det finansiella läget har dock inneburit att flera reformer får vänta ytterligare ett tag. Regeringen har redan kritiserats kraftigt för att vara alltför förvaltande och inte tillräckligt reformdrivande, den kritiken lär knappast avta i och med den här budgeten. Ibland är det dock just förvaltande som krävs.
Situationen i riksdagen har säkerligen även den spelat in i budgetens utformning. Den enda skattereformen är just sänkningen av restaurangmomsen som stöds av Miljöpartiet. Flera bedömare anser att det var just det parlamentariska läget som är medförde att det femte jobbskatteavdraget tillfälligt fick skjutas upp. Socialdemokraterna själva har högljutt framfört denna teori. Det är dock inte särskilt sannolikt.
Den rödgröna oppositionen hade i frågan satt sig i samma båt som Sverigedemokraterna. En på inga sätt avundsvärd eller genomtänkt situation. Om oppositionen hade använt regelverkets mindre belysta delar till att fälla jobbskatteavdraget hade sannolikt nyval utlysts. Tanken på att de rödgröna partiledarna skulle få ett förstärkt mandat från väljarna efter att precis ha fällt sittande regering tillsammans med Sverigedemokraterna är befängd.
Situationen skulle snarare raskt urarta i ett politiskt chicken-race där det gäller att vänta så länge som möjligt med att ge med sig i hopp om att något annat parti gör det först. Att det femte jobbskatteavdraget skrinlades var därför den största gåvan oppositionen kunde ha önskat sig.
Hur det än är med den saken är budgeten som presenterades i går välbalanserad. Mer reformer kan man alltid önska sig men regeringen har lagt fram en efter omständigheterna synnerligen lämplig och rättvis budget. Det är värt en hel del.