En dag i sänder när Israel fyller 60
Foto: Kevin Frayer
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Bland dem som uppvaktar är USA:s president George Bush. Utrikesminister Condoleezza Rice har förberett, med uttalanden som att det är "för tidigt att misströsta" om det fredsavtal Bush i fjol sade sig tro kunna bli klart innan han lämnar Vita huset i januari 2009. Resultatet av USA:s förstärkta fredsarbete har hittills varit magert.
I samband med jubileet har president Shimon Peres inbjudit till en konferens på temat "Med ansiktet mot framtiden". Tyvärr är det väl inget som kan få judar och araber dystrare till sinnes än att tänka på framtiden. Med undantag för den sort som tycker att kompromissfred är ett brott mot respektive Gud.
I tidningen Jerusalem Post delar David Horovitz in Israels historia i tre skeden. Först utkämpades en rad krig i vilka nederlag skulle ha inneburit slutet för landet. Sedan följde ytterligare ett kvartssekel då man kunde tro att ett gott förhållande till araberna var möjligt. Nu, menar Horovitz, håller Israel på att ta till sig att omgivningen aldrig förlikar sig med landets existens.
Man kan bli deprimerad för mindre och inför jubileet talas i Israel om den dåliga stämningen i landet, med krav på att dra ned på firandet och lägga pengarna på annat mera behövligt, som skolor och sjukvård.
Men säg den tid då det inte rått "dålig stämning" i Israel! När har inte missnöjet varit stort med politikerna och statens sätt att fungera?
Åldriga veteraner från de tidiga kampåren, såsom president Peres, 84, säger att man måste återupprätta "judiska värden". Han avser offervilja och idealitet den gången, i kontrast till dagens materialism och girighet. Men det räcker med att skrapa lätt på nostalgin för att finna en verklighet som inte skiljer sig mycket från dagens. Det var skandaler och elände - parallellt med bygget av demokrati, välfärd och en kunskapsbaserad spetsekonomi i ett land egentligen utan andra resurser än sina människor.
Det stora flertalet judar vill ha fred och är redo att om de bara får ett trovärdigt bud krympa sin stat till ungefär vad den omfattade från vapenstilleståndet 1949 till sexdagarskriget 1967. Tyvärr förefaller araberna vara på väg bort från acceptans. Alltfler närmar sig ståndpunkten hos Gazas herre Hamas, att avtal med Israel bara kan vara provisorier i väntan på upprättande av arabisk/muslimsk makt.
Aktuella händelser lägger sordin på stämningen. I Gazaremsan dödades under årets första kvartal 344 och skadades 756 personer, enligt UNRWA, FN:s biståndsorgan för palestinaflyktingar. Mahmoud Abbas, palestinsk president (i praktiken bara på Västbanken), häromdagen hyllad som en "fredens man" av president Bush, anser att Israels åtgärder i Gaza är värre än Förintelsen.
Israel reagerar på de minst 2 647 raketer som januari-april avlossats från Gaza. Enligt palestinska mätningar vill 64 procent av palestinierna att denna terror fortsätter, och drygt 50 procent stödjer självmordsattentat mot civila israeler. När åtta ungdomar i mars mördades i en judisk religiös skola i Jerusalem lovprisades det "heroiska dådet" av Hamas. 84 procent av palestinierna på Västbanken var av samma åsikt.
Israelerna vet att deras egna handlingar bidrar till att den palestinska opinionen hårdnar. En faktor är den fortsatta koloniseringen, en annan vägspärrarna på Västbanken för att stoppa terrorister.
Varken Israel eller Palestina har i dagsläget ledare som kan och vill ta risker för egen del för den lösning som alltjämt ligger på bordet - två funktionsdugliga stater sida vid sida.