Med ett ökat avstånd mellan den Europeiska unionen och folkets förståelse för dess märkliga politiska beslut är det hög tid att åter väcka liv i tanken om en nordisk union.
De nordiska länderna Sverige, Finland, Norge, Danmark och Island har idag väldigt liknande välfärdslösningar. Våra språk är besläktade och vi har en värderingsmässig närhet till varandra. Till skillnad från EU är norden att betraktas som en optimal valutazon. De nordiska länderna skulle inte förlora på att ha en gemensam valuta. Skulle arbetsmarknaden i ett nordiskt land vackla är det få hinder för den enskilde att flytta till grannlandet och arbeta där.
Vår kultur skulle stärkas av en nordisk union. Detta eftersom medborgaren skulle tillgodogöra sig fler språkliga intryck utan att ha stora hinder i förståelsen. Nationalstaten skulle sakna medel till att bedriva en stark språkpolitik inriktad på likformighet och istället skulle de regionala särarterna stärkas.
Unionen skulle kräva en ökad regionalisering av besluten. De tidigare självständiga nationalstaterna skulle behöva ge sina medborgare garantier i form av ökad regional självständighet för att legitimera att vissa beslut flyttas från nation till union. Där EU som demokratiskt projekt misslyckats finns det möjlighet att skapa en federation som tar subsidiariteten på allvar.
Med en nordisk union skulle vi få se en ekonomisk stormakt. Med de nordiska ländernas samlade BNP skulle man placera sig kring världens tionde största ekonomi och vara starkare än Ryssland. Det säger en hel del om det ökade inflytande som skulle komma med ett sådant steg.
Nordisk union. Den största utmaningen ligger i symbolfrågor. Vem skall vara högste statsöverhuvud? Accepterar Finland att unionen är att betrakta som en konstitutionell monarki? Skall huvudstaden vara Köpenhamn eller Stockholm?
Jämför man fördelarna med en nordisk union mot dess utmaningar inser man att länderna med minskad prestige är fullt kapabla att lösa det.
Men först behövs en folklig förankring.