En förebådelse om förändring?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Birro beskriver en personlig tragedi. Förlusten av två ofödda barn. Och i sorgen var det under en resa till det kulturellt och religiöst livgivande Rom som katolicismen grep honom. "Jag drabbas av vanliga människornas knäfallande framför ett kors som får mitt hjärta att slå lugnare. När jag reser mig upp har det gått två timmar.".
Birros perspektiv förändras av de omvälvande upplevelserna av tragiken och mötet med Gud. Han slutar själv dricka och ser med vämjelse på all porr och alkohol som öppet präglar Sverige. Han ser värdet av allmängiltiga moraliska bud: "Jag är katolik. Jag älskar den hjärtliga moralism som katolicismen är en del av. Jag älskar tydliga rättesnören." Och han förmår heller inte undvika det innersta av existentiella frågor, som när han beskriver hur han på en skärm följer ultraljudsbilderna av hans tredje barn, tretton veckor gammalt:
"Det rör sig, hjärtat är en flimrande värld i den svarta rymden där inne. Det är ett liv helt i sin egen rätt. Det har ett förprogrammerat minne.
Inga av alla de krystade skäl jag hört för att förklara det där livet för ett icke-liv, för att förenkla aborter, håller. Jag är ledsen. Jag vill egentligen inte. Men allting skriker till mig att det där är ett liv i sin egen rätt och ett liv i sin egen rätt tar man inte av daga."
Birros egna uttryck för hans religiositet är nu just hans egna. De flesta skulle nog distansera sig från så pass extroverta känslorörelser; det är just en författares bekännelser. Men många bär nog inom sig mycket av samma grundhållning inför det svenska samhällets kulturkantring.
Det är strängeligen förbudet att yttra kritik mot abortlagstiftningen i Sverige. Det är ett sekulärt tabu, precis som det förr i tiden var kätterskt att ifrågasätta kyrkans lära. Likaså är man apart om man moraliserar över offentlig syndfullhet; man betraktas som lika besvärande och ur takt med samtiden som den som för hundra år sedan propagerade för fritt sex.
Rollerna har kastats om. Makten och etablissemanget påbjuder en låt gå-liberalism som samhällsnorm samtidigt som seriös religiositet och traditionella moraliska värden är att likna vid en kulturell rebellrörelse som skall tuktas.
Kommer det alltid att vara så? Eller drabbar förändringen varje samhälle? Vårt samhälle håller förändringen som helig princip, men inte just i detta kontradiktoriska avseende. Kanske är Birros gudsförklaring en enstaka ögonblicksbild bland många. Kanske en förebådelse om något mer.