Diskussionen om korruption har fortsatt, inte minst på nätet. Det är bra. Det här är viktiga frågor, vänskapskoruptionen lurar bakom hörnet och medborgarnas misstro måste tas på allvar alldeles oavsett hur vi tror att den avspeglar verkligheten.
Med det sagt finns det skäl att ta upp några saker som lätt tappas bort.
För att det ska vara fråga om korruption måste någon ha gjort något för att få fördelar av det, åt sig själv eller åt någon annan. Det räcker alltså inte att man ogillar ett beslut, tycker det är dåligt motiverat, för dyrt eller dumt för att det ska kunna kallas korruption. En hel del av de exempel som tagits upp i de senaste dagarnas web-debatt har varit just sådana.
Korruption förekommer inom såväl företag som den offentliga sektorn och hos privatpersoner. ESO-rapporten Allmän nytta eller egen vinning? som satte igång diskussionen den här gången, handlar nästan uteslutande om den offentliga sektorn. Uppmärksamheten kring korruption inom svenska företag har på senare tid mest kretsat kring TeliaSoneras engagemang i Uzbekistan. Det finns flera exempel och Sveriges agerande främst i högkorruptionsländer har bland annat kritiserats av OECD.
Måttstockarna ser också något olika ut. Den privata företagaren kan vid utökning ordna jobb åt släkten utan problem, den kommunala chefen måste snarast undvika att anställa anhöriga. Det är ännu en av alla de skillnader mellan offentligt och privat som komplicerar jämförelser vid privatisering av offentlig verksamhet.
Utan att förirra sig in i den pågående diskussionen om den exakta innebörden i själva begreppet korruption kan vi i alla fall konstatera att det handlar om mer än pengar. Ett bygglov mot gällande regler eller en förtur i kön till äldreboendet är förmodligen betydligt vanligare än pengar under bordet.
Sedan har GA:s Mats Linder förstås rätt när han hävdar att det stora misstroende som redovisas i ESO:s rapport inte säger något om gotländska förhållanden. Rent generellt kan vi sällan dra lokala slutsatser av nationella undersökningar där underlaget är cirka 1200 personer. Det hindrar nu inte att man reflekterar över saken.
Förtroendet för politiker hänger också samman med andra etiska frågor. Att skatteplanera, smita undan TV-licensen eller anlita svart arbetskraft må anses som mer eller mindre okej i vissa kretsar men bidrar till att förtroendet för alla politiker minskar.
Det är inte heller korruption att vara otrevlig eller slarvig i kontakten med brukare eller kunder men det är troligt att sådant beteende försämrar tilltron till det allmänna.
För övrigt vidhåller jag att en återkommande diskussion om vad det innebär att ha just ett allmänt uppdrag, som politiker eller som tjänsteman, hör hemma både i utbildning och verksamhet.