"Kommer gotlänningarna att ta till sig det här?", undrade Medeltidsveckans präst, Martin Eriksson. Han tänkte på detta att iscensätta två stora slag med historisk kompetens.
Jag måste medge att det var osäkert. Gotlänningarna är inte lättflirtade. Det dröjde flera år innan jag såg några bekanta på Romateatern. Och ännu längre innan "vanligt folk" besökte politikerveckans seminarier.
Levandegöra krigföring
Nu känns det som att allt lyckades. Det här med "veckor" har blivit en framgångsrik grej för Gotland. I sommar har jag varit med på Gotlands kyrkvecka, Almedalsveckan och Medeltidsveckan. Alla har hållit hög kvalitet och gett stort utbyte. Och jag har träffat många bekanta. Detta är ett smart sätt för Gotland att befinna sig "i världen".
Håkan Ericsson får med i sin ledare 16 augusti några faktorer som lyckats för Medeltidsveckan. Den är bred, lockar olika människor.
Dick Harrison är en stor tillgång för veckan. Ingen kan som han levandegöra medeltida krigföring eller minnet av onda och goda fogdar i denna avlägsna tid. Men när jag inte kom in för att Sävesalen var fullpackad, då gick jag till S:t Lars och hörde glada ungdomar spela upp musikalen Tidsresan. Där var också fullt, men jag såg inte många fler grå huvuden. Jag blir alldeles lycklig att Gotland kan locka så många unga hit.
Och så hade Medeltidsveckan tur med vädret. Varje dag förutsade SMHI regn, men det blev just inget av med det. Lite kyligt, men det gör inget, medeltidskläderna verkar varma.
Vi vill ju inte heller ha det så varmt att folk vill ligga vid stranden och riddarna flyter bort i sina täta rustningar. Det hände på Röcklinge backe för några år sen.
Hedra de som slogs för frihet
Är det fel att "fira" alla tiders största katastrof för Gotland? Det tål att tänka på. Medeltidsveckan är en lek, ett folknöje för oss som lever i en helt annan tid. Men Martin Eriksson hade rätt i sitt minnestal över de fallna gutarna. Att minnas vår historia, det är att hedra dem som kämpade och dog för sin frihet och självständighet. Liksom människor ännu gör på andra håll i världen.
Som sagt, det är viktigt att folk kan se vad som händer. 1300-talets gotlänningar visste inte att de valde en så bra scen, när de ställde upp sig utanför Söderport. De trodde att staden skulle skydda dem innanför sin präktiga mur, men de blev svikna, trängda upp mot muren. "De dog vid Visbys portar", säger krönikan.
Vi minns de besegrade
Nu, 650 år senare, hade vi, tusentals åskådare, perfekt utsikt över allt som hände. Vi minns, med tillgivenhet, dem som besegrades, inte segrarna. Här har vi vänt upp och ner på en av historiens kända "sanningar".