Alla inlägg på den här sidan handlar idag om jobben, nu och i framtiden. Räkna med att det inte är sista gången.
Alla Europas länder har i varierande grad drabbats av en ekonomisk kris som utvecklats till en jobbkris. Därifrån är utvecklingen nästan given till en kris som också är social.
Människor som berövats sin förmåga att försörja sig själva eller som aldrig ens kommit dithän efter uppväxten är inte bara siffror i arbetslöshetsstatistiken. De är individuella människoöden.
I Gabriella Pichlers med rätta hyllade film ”Äta sova dö” finns en scen där en jobbcoach försöker muntra upp en grupp arbetssökande. De står inför avslutningen av en serie träffar, med i bästa fall välmenande innehåll, och ser nya dagar av arbetslöshet breda ut sig framöver.
Coachen lyckas inte riktigt låta förväntansfull när hon skickar iväg dem med det glättiga beskedet att de har hela framtiden framför sig. Och det är väl precis det som skrämmer. Att det är såhär det ska vara. Resten av livet. Då hjälper inte möjligheten att välja mellan 105 pensionsförvaltare stort.
När människor börjar tro att det är arbetslöshet och utanförskap som är det enda som finns att vänta av livet ligger hopplösheten och lurar mycket nära. Och i dess spår sår och skördar Sverigedemokraterna.
I andra länder heter de något annat och inslagen av nationalism och främlingsfientlighet ser lite olika ut på olika håll. De hotar alla ett Europa där människorna hjälps åt och inte konkurrerar ut varandra med lägre löner och sämre villkor.
Den stora väljarundersökning som SCB släppt i dagarna visar att alla partier utom Miljöpartiet sedan valet 2010 har fått släppa väljare till Sverigedemokraterna. Det är en internationell trend i krisens spår. Med ökande klyftor växer misstron mot främlingar. Det är ett tragiskt misstag som spelar den mest kallhamrade kapitalismen i händerna genom att splittra den enda motkraften, en bred folklig solidaritetsrörelse.
För att återgå till ”Älska sova dö” vet alla som sett den att det är en film som rymmer så mycket mer än eländesskildringar och dystra framtidsutsikter. Där finns också humor, livsglädje, ilska och frimodighet.
Sådant kommer att behövas. För det finns mycket mer att göra åt arbetslöshet och klyftor utan att utse syndabockar och ägna sig åt nationellt navelskåderi.
Det blir ingen enkel match att höja sysselsättningen och kanske blir förväntningarna på en ny regering högre än vad någon kan uppfylla. Men det finns smartare sätt än dagens att använda de resurser som står till buds.