REPLIK
även om det inte är några stora förändringar, så går det nu äntligen åt rätt håll för de gotländska skolorna.
Andelen 9:or som fått den utbildning de enligt skollagen har rätt till ökar, och den skola som under en tid har varit ett sorgligt kapitel, Klinteskolan, har under ny ledning gjort en ordentlig uppryckning. Det är bara att hoppas att detta är ett genombrott , och att den positiva trenden fortsätter.
Om detta är orsaken till att Eva Bofride på onsdagens ledarsida fyrar av en salva rätt onyanserad kritik mot regeringen, skolministern, skolpolitiker i allmänhet, med flera, vet jag inte. Eva skriver att hennes familj måste haft tur genom hela grund- och förskoletiden och att den onyanserade och helt igenom oansvariga politiska hanteringen av skolan gör henne direkt ilsken.
Jag undrar vad Eva egentligen vill med sin ledare? Att kritiken mot skolan ska tystas? Att utvecklingen ska avstanna? Hon har rätt i att debatten skulle behöva nyanseras ibland, men då kanske hon ska låta bli att själv bidra till den onyanserade debatten genom att få det att låta som om ett förstatligande av skolan enligt Folkpartiet är enda lösningen på skolans kris.
Så är det självklart inte, men faktum är att ett starkare statligt inflytande redan har förbättrat situationen för tusentals svenska elever genom inrättandet av Skolinspektionen.
Detta bekräftas också av rektorn för Romaskolan i tisdagens Gotlands Allehanda. Tyvärr räcker det inte. Så länge vi har kommuner med politiker som, liksom den politiska ledningen på Gotland, anser att skollagen är frivillig att följa, så finns det skäl att diskutera en statlig skola.
Det är skönt att det gått bra för Evas familj i skolan. För de flesta går det faktiskt bra. Skoltiden blir en positiv och givande tid för de flesta, och det har heller kanske inte funnits behov av några särskilda insatser i skolan för Eva eller hennes familj. Att från det dra slutsatsen att det fungerar bra för alla är väldigt naivt. Det finns många elever som inte ser fram emot skolstarten om några dagar med glädje, utan med en klump i magen av oro.
Oro för att inte hänga med i undervisningen, oro för att inte få stöd och hjälp, oro för att bli mobbade, oro för att bli kränkta av personalen. Det är för dessa barn vi måste fortsätta att sätta fingret på det som inte fungerar, fortsätta att utveckla skolan, inte nöja oss med det faktum att 81 procent klarar skolan.
Just nu är det viktigaste, precis som Eva skriver, att ge personalen i skolan förutsättningar att göra ett bra jobb. En bra början är en huvudman som pekar ut riktningen och sätter tydliga och ambitiösa mål som stämmer överens med skollagen.
En sådan huvudman saknas tyvärr i dag på Gotland.