En hämtpizza i Svedala
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När dokumentären är som mest sevärd liknar den en årskrönika. När den är som sämst tänker Persson högt om olika personer. Det är också skåpmat. Att recensera sina medmänniskor har han aldrig varit för blyg för att göra offentligt. Att Göran Persson exempelvis tycker att George Bush är en underskattad politiker, det sade han redan då det begav sig.
Dokumentären är som hämtpizza. Vi blir serverade dagens rätt, allmängods, om än i en intimare miljö. Och maten har hunnit bli kall. Ingenting utvecklas eller fördjupas. Och private Persson är förvillande lik den offentlige Persson.
Ibland blir det nästan rörande. Som när Persson, med en röst färgad av ett inte så innerligt medlidande, talar om att moderaternas avgångne partiledare Carl Bildt "behöver en försörjning". Men det blir inte rörande på det sätt som Göran Persson tänkt sig. Vad säger det om Persson själv när han på detta sätt behöver förminska en motståndare? En motståndare som dessutom kastat in handduken.
Bildt påstår att erbjudandena om att bli generaldirektör för Luftfartsverket eller ambassadör aldrig levererades. Att Persson inte talar sanning. Med den saken kan det vara hur det vill. Göran Persson är tillräckligt avslöjad ändå. Och det var han redan innan dokumentären började sändas.
Men jag kan ju inte neka till att det vore lite kul om utrikesminister Bildt passar på att erbjuda Göran Persson en ambassadörspost nu. Lönen kan väl åtminstone betala takpannorna på det nya huset i Övre Torp.
I sex år genomförde Erik Fichtelius sina kärvänliga intervjuer med statsministern i hemlighet. Samtidigt genomförde han bland annat partiledarutfrågningar i tv. När det etiskt graverande samarbetet med statsministern blev känt fick Fichtelius ta ett steg åt sidan från Aktuellt till 24 Direkt. Det ödelade väl inte precis hans karriär, men den växlade definitivt in på ett sidospår.
Varför? I efterhand ter det sig obegripligt att Fichtelius försatte sig i den situationen, om han inte hade en bättre idé om vad intervjuerna med statsministern skulle kunna bli. Det är uppenbart att Fichtelius själv inte anser sig ha misslyckats. Men vad är det i så fall han har lyckats med?