En inte helt oväntad rasism
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Att det finns den typen av åsikter i det partiet är knappast något nytt. Sverigedemokraterna har förvisso under de senaste åren genomgått en riktigt ordentlig upputsning. Den tidigare mer eller mindre öppet råa rasismen och handgripligheter som gatuslagsmål har bytts ut. In har istället kommit en mer salongsanpassad retorik om problemen med flyktingar, kostnaderna för mottagande av asylsökande och liknande.
Att kärnan med de ursprungliga åsikterna fortfarande finns kvar förvånar emellertid knappast någon. Så torde det bli i flertalet partier som genomgår en snabb förändring. Att exempelvis vänsterpartiet när den Schymanska fasaden fallit återföll i tidigare kommunistisk retorik och politik var av samma anledning inte vidare uppseendeväckande det heller.
I ett så hårt auktoritetsbundet parti som Sverigedemokraterna är det knappast heller förvånande om det under den av partiledningen fastslagna ytan döljs råskinn och rasister. I en sådan organisation fogar man sig i den officiella linjen utåt eller blir utslängd.
Därmed inte sagt att det inte är viktigt att frågan lyfts upp till ytan. Det politiska minnet är skrämmande kort hos många och varje dag tillkommer nya förstagångsväljare som behöver påminnas och upplysas om partiernas respektive värdegrunder.
Samtidigt är det inte helt oproblematiskt att göra reportage av detta slag. I takt med att det sker alltfler inträngande reportage hos politiker även på lägre nivå för att avslöja partiernas kärna för åhörarna reagerar alla partier, precis som alla andra organisationer, med att bli mer slutna. Det gör det svårare att i det långa loppet få fram relevant material och att göra reportage.
En annan aspekt finns också, höjer man priset för enskilda att vara politiskt engagerade så kommer fler att låta bli. Redan idag har alla partier svårt att rekrytera. Där det förr stod folk på kö för att sitta i fullmäktigeförsamlingar får partierna idag ofta leta med ljus och lykta efter dugliga kandidater. Inträngande reportage där politikers åsikter i slutna rum förs ut underlättar knappast rekryteringsprocessen av vanliga människor. Risken är att hela det politiska systemet till slut består av falska korgossar med alldeles för välpolerad fernissa. Det är inte heller en bra utveckling.
Trots denna sista aspekt är det naturligtvis så att det grundläggande problemet för Sverigedemokraterna kvarstår. De är i grunden ett rasistiskt enfrågeparti och att folkbilda eller innehållsdeklarera kring det är i till syende og sist aldrig fel. Den förhoppning man kan nära är dock att öppenheten och det folkliga engagemanget för politikiskt arbete över huvud taget inte skadas i av folkbildningsarbetet, för då blir vi alla och hela det demokratiska systemet förlorare.