Ibland låter det i debatten som att EU:s lägsta arbetslöshet är något Stefan Löfven hittade på i hastigt mod under valrörelsen. I själva verket var det en beställning från förra S-kongressen 2013. Det var en tuff uppgift som blivit tuffare sedan dess. I förutsättningarna ingår bland annat ett ärvt svenskt budgetunderskott och Europas värsta flyktingsituation sedan andra världskriget. På årets S-kongress som avslutades i går var det dags för avstämning.
Det finns en tilltalande envishet hos partiledningen och inte minst hos Stefan Löfven personligen att det målet inte får överges, även om det drar sig längre bort.
Socialdemokratin får inte fastna i kritik av den borgerliga regeringsperioden. Men det är viktigt att dra lärdomar av vad som inte fungerade. De första jobbskatteavdragen till enskilda medförde rimligen en efterfrågestimulans även om de blev för många och jobben de gav upphov till för få och dyra. När den borgerliga regeringen också skattegynnade bolag och utvalda branscher uteblev resultatet nästan helt.
Och sedan var verktygslådan tom, vi minns att den senaste moderata arbetsmarknadsministern aldrig la fram några förslag överhuvudtaget.
Nu tas de första stegen på en alternativ väg. Det som kallas Sveriges nya jobbagenda handlar om investeringar, aktiv näringspolitik och satsningar på kompetens och matchning. Investeringar i bostäder, infrastruktur och klimatinnovationer har redan börjat.
Ombuden pressade partiledningen lite längre, men det skulle förvåna mig om det inte fanns en beredskap för det. Nu blir det 250 000 bostäder till 2020 och fler därefter.
Men jobbsatsningen innehåller mer än investeringar. En nyhet som togs emot med applåder är den så kallade jobbupphandlingen, ett sätt att ställa krav på mer sysselsättningseffekt av de 600 årliga miljarderna i offentliga upphandlingar. Utredningen om statligt riskkapital blir klar i sommar och exportsatsningar är på gång.
Samverkan med näringslivet kommer att behövas för att visa vägen över kompetensgapet och det kunskapslyft som redan i år ger fler utbildningsplatser byggs ut. Första stegen mot förverkligande av 90-dagarsgarantin tas nu och arbetsförmedlingen får friare tyglar att matcha jobb och arbetssökande. Ett snabbspår för att nya svenskar ska kunna använda sin kompetens tidigare är ett resultat av samverkan mellan olika parter.
Men allt det här är bara början, det krävs mer, mycket mer. Sverige har förlorat tid och kraft på parlamentariskt rävspel och den missmatschning i styrningen som det innebär att sittande regering saknar budget för sin egen politik men har ekonomiskt utrymme för åtgärder den inte tror på. Den situationen kommer att i någon mån bestå fram till årsskiftet allt medan den samlade oppositionen håller statsråden upptagna med ständiga tillkännagivanden, bara för att man kan.
Andra länder har lyckats dra ner arbetslösheten kraftigt, Sverige har lyckats förr, senast på 1990-talet. Alliansregeringen har testat sin modell. Den fungerade inte. Nu har den rödgröna regeringen har tre år till på sig för andra åtgärder. Den har just börjat.