En kvinna som partiledare
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Närmast kan den bara jämföras med den som rådde efter Hjalmar Brantings död 1925. Även då fanns många kandidater: F V Thorsson, den legendariske skomakaren från Ystad, Ernst Wigforss, Rickard Sandler och Per Albin Hansson.
Sedan även Thorsson, som vikarierat som statsminister under Brantings sjukdom, avlidit bara ett par månader efter Branting, dröjde det till 1928 innan ledarfrågan definitivt var avgjord.
Per Albin omstridd
Sandler övertog som statsminister, men om partiledarskapet kunde han aldrig på allvar tävla med den mer målmedvetne Per Albin.
- Jag hade så många andra intressen, Per Albin hade bara politiken, sa Sandler själv, intervjuad om saken många år efteråt.
Per Albin var dock långt ifrån oomstridd i partiet. I Social-Demokraten tilläts han inte skriva och i Stockholms arbetarekommun härskade hans motståndare. Men det uppvägdes av stödet han hade ute i landet.
Efter Per Albins plötsliga död 1946 fanns heller ingen given efterträdare. Socialminister Gustav Möller ansåg sig visserligen självklar, men en yngre falang förordade Tage Erlander istället.
I partistyrelsen vann Möller med 10-5, i riksdagsgruppen blev det omvänt 94 röster för Erlander och 72 för Möller.
Till Möllers nederlag bidrog att Ernst Wigforss motsatte sig honom, både som statsminister och partiledare. Han hotade avgå som finansminister och sa sig också beredd att kandidera emot Möller om det behövdes.
- Vem f-n är Erlander, undrade sen minst en tidning. Erlander själv skriver i sina memoarer att han hade en viss förståelse för frågan. Han satt nog i regeringen, men var ändå ett oskrivet blad för den stora allmänheten.
Att samme Erlander skulle bli vår längste statsminister kunde ingen föreställa sig, allra minst han själv.
Dramatiskt efter Palme
Skiftet från Erlander till Olof Palme 1969 blev sen helt odramatiskt, även om det tidvis spekulerades också om andra namn: Eric Holmqvist, Rune Johansson och Gunnar Sträng. Liksom ett tag Krister Wickman.
Desto mer dramatiskt blev förstås sen nästa ledarskifte när Palmes efterträdare i all hast måste utses efter mordet 1986.
En som spelade en viss roll var den gamle veteranen Torsten Nilsson, före detta både partisekreterare och utrikesminister. Med egna minnen av slitningarna efter Per Albins plötsliga död gav han två råd:
- Handla snabbt. Och välj Ingvar Carlsson!
Och så blev det också. Tre dagar efter skotten på Sveavägen hade partiet en ny ordförande, en vecka senare landet också en ny statsminister. Med tanke på chocktillståndet kan det bara kallas imponerande.
Förestående partiledarskiftet behöver, tack och lov, inte genomföras under lika traumatiska omständigheter.
Att det pågår ett spel bakom kulisserna kan vi bara gissa oss till, precis som 1996 då Göran Persson till sist steg fram som vinnare.
Vem som kommer att göra det denna gång är svårt att sia om. Något kanske det ändå finns att lära av historien.
Från facket har, hittills, ingen svensk socialdemokratisk partiordförande hämtats. Inte ens den förste av dem alla, den nu bortglömde skräddaren Claes Tholin.
Dags för Margot Wallström
Och sen Per Albin har ingen heller lyckats bli det utan att först ha varit endera skol- eller kulturminister.
En stark opinion anser dessutom att det efter Hjalmar, Per Albin, Tage, Olof, Ingvar och Göran är hög tid för en kvinna. Som helst bör ha regeringserfarenhet och internationella vyer dessutom.
Såvitt jag förstås talar detta för Margot Wallström. Visserligen har hon sagt nej. Men att nej i politiken kan bli ett ja fick vi ju lära oss redan förra gången.