Den privata delen av Gotlands sjukvård har fördubblats skrev GA om i går. Med mer än 90 procent av vården i regionens regi är det ändå ingen stor andel.
I borgerligt styrda Stockholms läns landsting handlar det om en fjärdedel och där har övergången till privata alternativ kantats av skandaler där gemensamma tillgångar slumpats bort. I Stockholms stad har det moderata finansborgarrådet Sten Nordin för övrigt tvingats slå till reträtt med alla avknoppningar. – Nu kan jag konstatera att den här modellen inte fungerar, sa han i Ekots lördagsintervju 15 juni.
En av skiljelinjerna i dagens politik är synen på offentlig och privat verksamhet. Där finns ett brett spektrum av åsikter företrädda. På den ena kanten marknadsliberaler som tycker att allt kan produceras privat och betalas med försäkringspengar eller i nödfall med skattepengar.
På den andra sidan finns de som tycker att all skattefinansierad verksamhet, och den får gärna växa, ska bedrivas i offentlig regi. Någonstans däremellan befinner sig de flesta men få vill att allmänna medel ska hamna i skatteparadis.
Kan man vara vänster och gilla sin privata vårdgivare? Självklart! Som patient ska man inte behöva bekymra sig om vem som driver vårdcentralen. Precis som elever och föräldrar inte ska behöva läsa bokslut för att försäkra sig om att skolan inte plötsligt går i konkurs.
Vi har valt att organisera en rad viktiga aktiviteter gemensamt. Det gäller såväl samhällsskydd och rättsväsende som vård och utbildning plus en hel del annat. Det är ett smart sätt att använda resurserna och samtidigt skapa trygghet och gemenskap. Snart sagt alla samhällen har gjort så i högre eller lägre grad.
I Sverige valde vi att tillfredsställa en ganska stor del av de mänskliga behoven gemensamt. Två grundläggande idéer för den utvecklingen, den svenska modellen om man så vill, har varit en fungerande arbetsmarknadspolitik och en generell välfärdspolitik. Ingen kan säga annat än att det varit en lyckosam modell; Sverige har gått från fattigdom till internationell topp under den utvecklingen.
Nu har privata utförare klivit in på scenen. Det har medfört en del nytänkande, i vissa fall nyttiga rationaliseringar och en större valmöjlighet. Det har också medfört avarter som orimliga vinstuttag, osäkerhet och allmänna förluster. De som trodde att fler arbetsgivare skulle hjälpa upp kvinnolönerna har blivit besvikna.
Allt som vi gemensamt bidrar till och använder vid behov måste styras av kvalitetskrav och till rimliga kostnader. Ju större privat andel desto större inköps- och kontrollapparat hos regionen.
Drygt åtta procent av den gotländska sjukvården drivs privat. När sjukvårdspolitikern Leif Dahlby (S) tycker att det räcker är det nog en uppfattning som många delar.