En lam kulturdebatt
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jag blir riktigt upprymd att någon reagerar och har åsikter om kulturen på Gotland. Under flitigt kulturdebatterande de senaste åren har jag tvingats konstatera att debattlustan är lam, åtminstone genom media. Men jag vet av många reaktioner på stan, att det finns gott om åsikter om kulturen, men förs sällan fram offentligen.
Att ansvariga lyssnar
Tycker kulturutövare att klimatet inte är tillåtande eller anser man sig inte ha tid? Tycker kulturkonsumenter att kulturutbudet är bra som det är? Debatten behöver ju inte nödvändigtvis vara hård för att föra fram åsikter.
Samtalstonen, de kloka funderingarna och resonemangen kan vara nog så effektivt för att nå ut och påverka. Detta gäller förvisso inte bara inom kulturen, utan i princip på varje politikområde. Att kunna föra fram åsikter och att känna att ansvariga lyssnar och bryr sig om, är en omistlig del av demokratin. Att ta vara på klokskap och konstruktiva tankar i samhället, där lyssnandet blir vitalt.
Den häftiga debatten som vi begåvas med vid inför valen blir gärna ett spel och en show. Slagorden och de lömska formuleringarna tenderar att dölja sakfrågorna. Risken för övertramp ligger snubblande nära. Väljarna står ofta lika vilsna efter en partiledardebatt. Vad var det dom sa egentligen, blev jag så mycket klokare? Samma sak med slagorden på valaffischerna.
Åter till kulturen. Jag håller med Eva Bofride att kulturutbudet är stort på denna vår ö. På Gotland förstärks det av en makalös mängd gammal kultur. Världsarvsstaden Visby med sin ringmur, sina kyrkoruiner, gränder och bebyggelse. Landsbygdens kyrkor och "byggningar u häusar". Som lär oss förstå samhällets framväxt och förfäders möda.
Gotland har nu fått kulturregionstatus, vilket ställer krav och skapar förväntningar. Hade man varit nöjd med nuvarande "sprudlande kultur" så skulle väl kommunen inte varit lika ivrig att bli kulturregion. Mer skall till nu och tankar finns, får vi förmoda. Men hur tar kulturnämnden vara på den mängd konstruktiva tankar och idéer som finns i samhället och bland kulturutövare? Har vi råd med Romateater?
Romateatern, slutligen. Eva Bofride hävdar att det är märkligt att de "inte lyckats gå runt för egen maskin efter alla dessa år". Känner man till något om en teaters förutsättningar, så förstår man hur svårt det är att klara ekonomin.
I detta fall under ett par korta sommarmånader, väderberoende och med kostsam uppsättning som ett Shakespearedrama kräver för att ge publiken en kvalitetsupplevelse. För att nå en bred allmänhet, inte minst barn och unga, måste biljettpriserna hållas nere.
Då blir det till slut en del av kulturpolitiken. Och frågan blir, har vi råd att gå miste om en dos Shakespeare årligen?