En mycket oväntad kvinnosakfråga
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det var i november 2007 riksdagen beslutade att göra det lättare för utländska kvinnor att göra abort i Sverige. Ett vanligt argument för lagförändringen var den stränga lagstiftningen i Polen, där tusentals kvinnor riskerar liv och hälsa i osäkra illegala aborter varje år. Kritiker av lagändringen varnade för köer till abortmottagningarna och såg framför sig hur privata abortkliniker skulle etableras för att möta efterfrågan.
Dessa farhågor kan förstås besannas. Det har bara gått drygt ett år sedan lagändringen trädde i kraft, och antalet aborter fortsatte mycket riktigt att öka under 2008. Å andra sidan har en minskning av aborttalen inte skett sedan 2001. Så den lilla ökningen i fjol beror knappast på den förändrade lagstiftningen. Än så länge har vågen av "abortturister" österifrån i stort sett uteblivit.
Att vi istället skulle få se en debatt om norska och danska kvinnor som reser till Sverige för att garantera sina makar manlig avkomma (vilket man får anta är motivet i de flesta fall) hade nog ingen väntat sig. Sådant förknippar man annars med underutvecklade länder, där barnets könstillhörighet har stor betydelse för familjens försörjningsmöjligheter. (Enligt en rapport från hjälporganisationen ActionAid förra året föds 800 flickor per tusen pojkar i Indien - en synnerligen misstänkt låg siffra).
Att fenomenet spridit sig till väst, där de ekonomiska förhållandena ser helt annorlunda ut, förvånar. Samtidigt möjliggör medicinska landvinningar allt exaktare förkunskaper om ett ofött barn. I princip kan föräldrar idag välja bort ett foster inte endast när det råkar ha fel kön, utan också om det lider av någon missbildning eller sjukdom. Den skrämmande utsikten att vi i framtiden kan komma att använda abort som ett trubbigt verktyg för att skräddarsy vår avkomma. I en sådan miljö blir idén om människovärdet sannolikt inte långlivad.
Att förhindra en sådan utveckling genom att förhöra sig om motiven till en abort är knappast en framkomlig väg. Att förbjuda sjukvården att lämna ut uppgifter om fostrets kön innan vecka 18 är dock en möjlighet som borde utredas, även om en sådan lagförändring möjligen skulle kunna innebära att svenska kvinnor som bestämt vill ha en son begär fostervattensprov i Norge, där gränsen för fri abort (och därmed för könsbestämning) är tolv veckor.
Kanske kan europeiskt begränsad könsbestämning av foster i framtiden bli en kvinnosaksfråga, som tidigare rätten till fri och ovillkorad abort.