Norra Gotland är kalkstensland. I tusen år har kalkstenen brutits och skickats från ön. Förr brändes den och blev byggnadsmaterial. Nu används den i industriprocesser, främst i stål-, massa- och pappersindustrin. Förr levde gotländska kalkpatroner gott på verksamheten, idag är det företag med huvudkontor någon helt annan stans som lyfter stenen ut jorden och hämtar vinsten till banken.
Nu på 2000-talet har kalkbrytningen blivit allt mer ifrågasatt i en debatt som kulminerade i protesterna vid avverkningen i Ojnareskogen 2012.
I går fick så Nordkalk mark- och miljödomstolens tillstånd till det brott vid Ducker i Bunge striden då gällde. Det finskägda bolaget får ta högst två och en halv miljoner ton om året under de 25 år som det beräknas ta tills täkten är uppbruten som det heter.
I en annan dom samma dag fick Svenska Mineral AB (SMA) tillstånd att utöka sin verksamhet vid Stucks i Bunge. Där gäller tillståndet maximalt två miljoner årligen i ungefär 15 år i ett något ändrat läge än ansökan avsåg för att inte äventyra vattentillgången. I båda fallen finns vissa villkor för brytningen; de verkar inte särskilt betungande för verksamheten.
Gårdagens båda utslag i mark- och miljödomstolen innebär inte att frågan om fortsatt kalkstensbrytning på Gotland är slutligen avgjord. Den högre instansen mark- och miljööverdomstolen kommer att ha mer än ett överklagande på sitt bord innan treveckorsfristen har utgått.
De anställda vid Nordkalk och SMA har knappast anledning att jubla. De kommer att få leva med osäkerhet i ännu ett år, kanske mer. Dessutom ligger varsel i avvaktan på utslag i fråga om Nordkalks utökade tillstånd vid Klinthagen. Där kommer besked först vid årets slut.
Och hos Ojnareaktivisterna gror besvikelsen. Det är ett starkt och ofta väl underbyggt engagemang som ligger bakom protesterna mot brottet.
Men att avfärda domstolsutslaget som ett beställningsverk från regeringen tyder mer på affekt än seriös analys. Jag är beredd att tro regeringen Reinfeldt om mycket men jag tror inte att den aktivt försökt att påverka domstolens utslag och gå emot sin egen myndighet, länsstyrelsen.
Att många av de som är motståndare till brotten trott på framgång tyder på att de tycker att deras argument verkligen kommit fram i rättssalen. Nu kom domarna till ett annat beslut än de hoppades .
Eftersom framförallt vattentillgången är en ödesfråga för Gotland är det bra att brytningen genomlyses av ännu en instans. Frågan må vara gammal men det här är överväganden som måste få ta tid. Gårdagens domslut kommer att penetreras och analyseras. Starkt engagemanget från båda håll lär resultera i att alla stenar kommer att lyftas på. Det är en smärtsam process. Men den är nödvändig.