En nollvision mot nollvisioner
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ofta rör det sig visserligen bara om en retorisk konstruktion man griper efter när man inte har något konkret att komma med. Men när det då och då händer att en politiker tar sina slagkraftiga formuleringar på allvar bör man spetsa öronen. Rätt vad det är går det bra att tumma på både medborgerlig frihet och rätt för att åstadkomma något ytterligare myrsteg i den bestämda riktningen. Vad man än lägger i den ena vågskålen väger nollvisionen tyngre.
Det som eftersträvas är förstås nästan alltid något bra: Ingen skall behöva fara illa på grund av felbehandling eller felmedicinering, ändå omkommer cirka tre tusen personer varje år av vårdskador. Därför föreslog två folkpartister för en tid sedan en nollvision i vården.
Ingen skall heller behöva hamna i en så bedrövlig livssituation att han eller hon ser självmord som den enda utvägen, ändå tar runt 1400 människor livet av sig årligen. Därför har regeringen antagit en nollvision för suicid. Och så vidare.
Men målsättningarna kan missbrukas. Överdriven försiktighet i vården är också farlig. Och vem vet vilka förnedrande tvångsåtgärder en nitisk politiker skulle kunna forcera igenom med hänvisning till hur verkligheten och regeringens målsättning pekar i motsatta riktingar.
1997 bestämde riksdagen att nollvisionen skall vara grunden för trafiksäkerhetsarbetet i Sverige. Mycket gott har de ambitiösa målen haft med sig. Ett medvetet infrastrukturarbete, förändrade regelverk och säkrare bilar har lett till att antalet trafikolyckor med dödlig utgång sjunkit. Samtidigt har nollvisionen fungerat som en satsbräda för både klåfingriga politiker och särintressen.
Varje år dör i genomsnitt två till tre personer i samband med privat övningskörning. Det är förstås beklagligt. Men trenden att det blir svårare, och framförallt dyrare, att ta körkort är också ett allvarligt problem. Sedan 2006 måste alla som vill övningsköra med sitt barn först genomgå en introduktionskurs. Lagen är förstås en dröm för körskolorna, som får klirr i kassan. Att förutsätta att trafiksäkerheten förbättras till följd av obligatoriet är dock ganska vanskligt.
Däremot kan en avgift på 800 kronor verka avskräckande på många föräldrar. Speciellt om barnen är många och ungefär lika gamla. Politikerna tycks medvetna om problemet, men har hittills valt att inte agera. Det är nollvisionens logik. Den ogiltigförklarar alla "men" och alla "dock".
Verkligheten är alldeles för komplicerad för sådan enkelspårig politik. En god idé är därför att skippa retoriken och införa nollvision för nollvisioner.