Valet 2010 blev historiskt. För första gången lyckades en borgerlig regering bli omvald. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Och Socialdemokraterna förlorade, efter 80 år, rollen som klart största parti. Detta är den sista av tre artiklar om betydelsen av valet och vad resultatet kan betyda för Sveriges framtid.
Att Alliansregeringen fick förnyat förtroende 2010 var en historisk händelse. Det var första gången sedan demokratins införande som en borgerlig regering fick sitta kvar. Och att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914 och Moderaterna numera är lika stora understryker ytterligare att det skett ett skifte i svensk politik, som kommer att få vida konsekvenser.
Att Sverige sett ut och fungerat som det gjort beror nämligen inte bara på att Socialdemokraterna under åttio år dominerade politiken, utan på att de därför också kontrollerade statliga myndigheter och offentliga organ. Samt att dessa i praktiken med tiden blev integrerade delar av SAP:s maktapparat genom att offentligt propagera för socialdemokratiskt tankegods.
Låt oss bara titta på två exempel.
Kulturpolitiken i Sverige präglades redan före SAP:s makttillträde 1932 av starkt elitistiska traditioner. Sossarna kunde därför - via föreskrifter, bidrag och en mindre armé offentligt finansierade kulturarbetare - ta makten inte bara över vilka radio- och tv-program som svenska folket fick ta del utav, utan också vilka konst-, musik-, teater- och museiutställningar som anordnades.
En kulturproposition 1974 beslöt dessutom att kommersiella krafter i inom kulturlivet skulle motverkas. Det vill säga det offentliga skulle aktivt försvåra för alternativa åsikter och smaker.
Vilket fick sina konsekvenser. Den som föddes på 1970-talet tvingades exempelvis inte bara se SVT:s barnprogram, vilka kunde göra vem som helst helt vilse i pannkakan. Under ett antal år ansågs också båda sidor i politiken ha fått komma till tals när en sosse debatterat med en kommunist. Och Historiska museet gör än i dag utställningar om svensk 1800- och 1900-talshistoria som enkom kvalificerar som ren sossepropaganda.
Ett annat exempel är biståndspolitiken. Sida har sedan 1960-talet inte bara gett svenska skattepengar till en lång rad blodröda skurkregimer som sossarna råkat gilla, utan inrikespolitiskt också fungerat som en socialdemokratisk propagandaorganisation. Dess chef förklarade exempelvis 1969 att världens framgångsrikaste socialdemokrati hade en skyldighet att sprida kunskap om hur man kunde bygga moderna samhällen. Och bara häromåret protesterade Sida offentligt mot den nuvarande, moderata biståndsministerns krav och målsättningar.
Socialdemokratins fall innebär dock att dessa dagar nu definitivt är över. Sida lät exempelvis härförleden meddela att man numera inte anser att det är deras uppgift att utforma det svenska biståndet, utan bara att genomföra den politik som riksdag och regering beslutar om.
Sent vaknade alltså syndaren! Och detta lär bara vara ett första exempel på den omprövning som myndigheter kommer att tvingas till när Sverige nu styrs av politiker som faktiskt vågar vidta åtgärder (som att strypa budgetar) om offentliga organ driver en politik som väljarna faktiskt sagt nej till.
Sverige håller med andra ord på att bli ett normalt land, där valresultaten spelar roll och ett parti därför inte ensamt dikterar villkoren. Och som det därför finns plats för mer än en åsikt åt gången i.