Partiledare Stefan Löfven sekunderad av skolpolitikerna Mikael Damberg och Ibrahim Baylan kräver en extra debatt i riksdagen om skolan (DN debatt 3/5).
Det är ett lovvärt initiativ. Kanske kan det ses som en omvändelse under galgen. Länge har man blundat för det faktum att Socialdemokraterna varit ansvariga för den grundläggande förändring som skolans decentralisering/kommunalisering innebar. Det öppnade för kommunernas olika tolkningar av vad som är en likvärdig skola.
Hur likvärdigheten försvann
Reformen med tilldelad skolpeng och målstyrning istället för tydlig resultatstyrning kom att innebära satsningar med helt olika inriktningar. När kommunaliseringen sedan åtföljdes av friskolereformen och tillämpningen av det fria skolvalet på närhetsprincipens bekostnad blev ”katastrofen” i det närmaste fullbordad. Likvärdigheten försvann bortom horisonten.
När de tre debattörerna också kräver att läraren ska sättas i centrum för skolans arbete är omvändelsen total till den skola som föregångarna proklamerade under parollen ”eleven i centrum för skolans arbete.
En paroll som var vägledande utifrån de så kallade progressiva tankar om en stark tilltro till elevernas förmåga, som, i främst amerikansk tappning (Dewey med flera) kom att prägla svensk skolpolitik från och med Olof Palmes tid som skolminister.
Tilltron till ”progressivismen” var stark i alla läger och särskilt den sociala dimensionen av arbetet i skolan (skoldemokrati) förstärktes förtjänstfullt. Redan tidigt fanns dock varningsropen om att det elevcentrerade arbetet kunde ske på kunskapens och lärarnas bekostnad.
Vad som hänt, vet vi i dag. Skolresultaten har kraftigt försämrats. Under många år bedömdes resultaten utifrån betyg i en relativ betygsskala 1-5 som byggde på en normalfördelningskurva, Gausskurvan, välkänd för alla lite äldre människor. Kritiken mot denna var berättigat stark.
Minnet av orättvisa betyg
Många lever med minnet av orättvisa betyg, känner sig för alltid orättvist bedömda. Ofta är man av den anledningen motståndare till allt vad betyg heter. Det är ett problem som försvårat omställningen till en skola som sätter kunskapen i paritet med den sociala fostran.
Men problemet med skolan var aldrig betygen som sådana. Kunskaperna var länge goda. När insikten väl kom var problemet med orättvisa betyg tänkt att avhjälpas genom ett nytt betygssystem, som innebar kvalitativ bedömning i en fyrgradig skala med väl definierad grund för vad en godkänd prestation är.
Men de två reformerna, kommunaliseringen och nytt betygssystem, kom att negativt förstärka varandra, öppnade för kaos.
Eleverna kom att hamna i ett slags konstlat kundförhållande till skolorna, som med allehanda konkurrerande medel tävlade om eleverna, bland annat genom ”höga betyg”. Och det fria skolvalet utvecklades till ett årligen återkommande ”jippo”.
Nu tycks äntligen en diskussion bli av om de grundläggande problemen. Att den från staten drivna skolpolitiken i det förgångna har sitt ansvar kan inte förnekas. Den kommunala praktiken har fått förfärande konsekvenser för elevernas rätt till kunskaper och likvärdig utbildning. Marknadens värderingar har tillåtits slå igenom på ett olyckligt sätt.
Gemensamma ansträngningar
När den svenska skolan efter världskriget skulle byggas upp utifrån ett nödvändigt brott med den då auktoritära skolan till förmån för den nya demokratiska skolan, så skedde det med gemensamma ansträngningar. Sådana ansträngningar måste nu till igen.
Att Löfven, Damberg och Baylan redovisar att de är beredda till det får vi hoppas ska innebära att Björklund kan förmås förstå, att han kan ha rätt i vissa frågor (att betyg behövs, att krav måste få ställas, att någon slags ordning ändå måste råda, som till exempel i Finland) men att han också inser att likvärdigheten försvunnit och att den måste återerövras. Att M också kan komma att inse vikten av en gemensam hållning över partigränserna är inte uteslutet.
Att kaxiga lillebror KD och än mindre nyliberala lillasyster Lööf, med sin önskan om en försvagad stat, skall komma med i samarbetet är nog för mycket begärt. Hellre vill man från det hållet låta skattepengarna rulla vidare till friskolornas utbildningskoncerner, hellre sätter man sin tilltro till ”det fria skolvalet” som missgynnar massor av elever.
Men mycket talar för att valfriheten har nått vägs ände när det gäller skolan (som inom vård och omsorg). I grunden är det en ideologisk diskussion om hur långt statens och offentlighetens ansvar skall gälla i förhållande till marknadens ”frihet”.