Den 25 mars 1911 utspelade sig en fruktansvärd brand i en fabrikslokal i New York. Företaget hette Triangle och hade sin produktion i de tre översta våningarna i ett av New Yorks första höghus.
Branden hade egentligen inte behövt bli mer än ett tillbud. Men sömmerskornas arbetsplatser var för trånga. Utgångarna var för få. Brandskyddsåtgärder var inte vidtagna. Och dessutom hade arbetsgivarna låst en hel våning för att sömmerskorna inte skulle ta otillåtna raster. Företagets försummelse och aktiva agerande ledde till att branden krävde 146 människoliv.
De flesta döda var unga, fattiga kvinnor som mötte sitt öde då de kastade sig ut genom fönstren för att undkomma lågorna. Det fasansfulla skådespelet lockade såväl åskådare som press.
Händelsen fick ett långt efterspel. Tidigt kom rykten igång om företagets hänsynslösa uppträdande mot sina anställda. Man hade bland annat tidigare hyrt in kriminella för att trakassera strejkande sömmerskor. Företaget drogs inför rätta men hade råd med toppadvokater som vann skadeståndsmålen. Triangle fick till och med ut 60 000 dollar mer av försäkringsbolaget än vad man förlorat i branden. Brandoffrens familjer fick nöja sig med 75 dollar för varje omkommen.
Efterspelet blev ändå början till något bra. En debatt tog fart som slutade med förstärkta rättigheter för facken, nya lagar om brandskydd och standard på arbetsplatser samt för arbetsgivares ansvar för sina anställda.
Sedan hundra år är 25 mars, Marie bebådelsedag, en viktig minnesdag för den amerikanska, och därmed även för den europeiska, fackföreningsrörelsen.
Är Triangle-branden något det finns anledning att minnas idag? Ja, absolut. Branden påminner om att fackföreningar är en central tillgång i en fungerande demokrati och marknadsekonomi. Intresseorganisationer som driver frågor på arbetstagarnas uppdrag är ett skydd för mänskliga rättigheter och för ett öppet samhälle. Utan rätten och möjligheten att bilda och engagera sig i fackföreningar blir marknadsekonomin inhuman. Samtidigt är det bara i marknadsekonomier som fackföreningar kan verka.
Det är bara i vad Marx skulle kallat kapitalistiska samhällen som fackföreningar tillåtits agera självständigt, utan att hamna under politisk kontroll. I socialistiska länder tog staten makten över fackföreningarna. Arbetstagare förvägrades allt inflytande, utom till namnet. När vi hör om arbetare som råkar illa ut i dag är det ofta från världens största socialistiska land - Kina.
För att fungera som de ska måste fackföreningar vara underifrånorganisationer, som arbetar med det deras medlemmar vill att de ska arbeta med. I den stund de blir toppstyrda eller kommer under politikens mantel är det andra saker än medlemmarnas bästa som styr.
Hundraårsminnet av den förfärliga branden i New York kan vara ett bra tillfälle att fundera över hur facken fungerar i Sverige i dag. Företräder de sina medlemmar, eller företräder de någonting annat?