Fredrik Reinfeldt är på bettet igen. När risken för valförlust är uppenbar släpper statsministern lite på den sedvanliga kontrollen och visar i sitt Almedalstal att de gamla takterna sitter i. Den moderatledare som vi sett bli alltmer trött och visionslös för varje regeringsår var ovanligt livfull på scenen i torsdagskväll. Han påminde mer om en amerikansk kongresskandidat än den välkontrollerade men dystra regeringschef vi vant oss vid.
Här fick vi se något av den gamle Reinfeldt, han som skrev ”Det sovande folket”, den omtalade boken där moderatledaren som riksdagsledamot skriver saker som ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.”
Och om inga standardkrav behöver fyllas, ja då kan man sänka skatten rejält. Man ska bara akta sig för att kalla det systemskifte, det som dåvarande högerledaren Bo Lundgren föll på i valet 2002.
Och så var taktiken länge. Den kände alla moderater som varit på de senare stämmorna och ivrigt applåderat väl igen. Övriga väljare blev allt mindre entusiastiska i takt med att de såg effekterna på arbetsmarknaden, i skolan, i välfärden. På ett par mandatperioder hade Fredrik Reinfeldt tagit bort mer i skatteintäkter än Bo Lundgren någonsin föreslog. Och det märktes.
Så började sökandet efter en ny vinnande taktik. Efter skattesänkningarna kom vi-tycker-egentligen-lika-retoriken. Det är ingen idé att byta till Stefan Löfven som regeringschef eftersom skillnaden blir så liten, var moderatledarens budskap under TV-debatterna i våras.
När opinionen ändå fortsatte att dra sig från mitten gjordes helt om och en gammal gast plockades fram ur garderoben. Tillsammans med regeringsdugligheten är vänsterspöket nu det enda moderaterna har att hålla sig till i denna valtaktikens Fas 3.
Men så mycket mer än taktik och retorik, om än förhållandevis god sådan, blev det inte i Fredrik Reinfeldts Almedalstal. Nyhetsvärdet var högst begränsat. Studentbo-städer har moderaterna utlovat förr utan något större resultat. Det var inte heller något konkret byggprojekt eller några ekonomiska medel som utlovades, snarare en ambition.
Vill moderaterna ta tillbaka de röster som tappats till de övriga Allianspartierna under våren vill det till mycket god retorik. Eller möjligen något ännu hemligt äss i Reinfeldts rockärm.
Insatser inom områdena välfärd, arbetslöshet och ojämställdhet ska vi dock inte vänta oss. Om dessa frågor var det påfallande tyst i Almedalen i torsdags.
Och Centern gör klokt i att sätta igång en analys av fördelningsprofilen på det så kallade Sverigebygget. Hittills verkar det bli konkreta pengar till Stockholm (läs T-bana), snabbtåg till storstäderna och en näve regeländringar till övriga landet.
Den nygamle Fredrik Reinfeldt för politik för de starka.