En produkt av Latinamerikas kultur
Foto: Fernando Llano
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Mugabe, och den afrikanska omgivningens hantering av honom, bidrar till det som kallas afro-pessimism, uppfattningen att Afrikas framtid är mörk, därför att dålig politik förvärrat problemen ärvda från kolonialismens exploatering, samt inhemska hinder för bygget av väl fungerande stater.
Men hur är det då med Latinamerika, som producerar ledare av typen Hugo Chavez, med ambitionen att bli en ny Fidel Castro och Che Guevara? Vilka är utsikterna för de 500 miljoner människor som lever mellan Rio Grande i norr och Eldslandet i söder? De flesta lever förvisso bättre än svarta afrikaner, men det är en ständig rundgång mellan hopp och besvikelse.
Chavez har en landsman som heter Alfredo Keller. Dennes far, från en katolsk, antinazistisk schweizisk familj som varit bosatt i södra Tyskland, invandrade till Venezuela på 1940-talet. Keller har även schweiziskt medborgarskap och säger, på besök i Stockholm i regi av moderaterna närstående Jarl Hjalmarsonstiftelsen, att hans bakgrund betyder mycket för hans syn på vad som hindrar demokrati och välfärd i Latinamerika.
Här råder en "tropisk kultur", där det viktiga är vad som händer i dag och gårdagen har större betydelse än framtiden, som man inte tror går att påverka. För den ligger i Guds händer, en uppfattning förstärkt av den katolska tron.
Keller, född 1947, är utbildad journalist och har verkat som opinionsbildare, forskare och rådgivare åt partier och regeringar. Han kartlägger opinioner. Numera är han konsult främst i näringslivet:
- Det har pengarna. Och det har ansvaret, säger han.
Latinamerika har inte som USA och Europa en medelklasskultur. Det finns en utbildad, besutten och omvärldsorienterad elit på i bästa fall 20 procent av befolkningen, och så de fattiga massorna, som bara känner till sin närmaste omgivning, som inte läser utan hämtar allt från tv.
I Latinamerika byggs inte nationer, utan ledarskap. Väljarna lockas med löften om välfärd. En ny regering ligger regelmässigt på 80 procent. Sedan rasar det.
När Keller frågar vad människor tror om året som kommer väntar sig 75 procent bättre tider. När han frågar om året som gick säger 75 procent att det blev en besvikelse. Så är det år ut och år in.
För människorna är statens uppgift inte att bygga demokrati och skapa tillväxt, utan bara att fördela de rikedomar som finns i dag.
92 procent av venezolanerna tror att deras land är ett av världens rikaste. De anser att de förtjänar att få del av rikedomen, enbart för att de är venezolaner, och utan egen ansträngning. 70 procent anser att de inget får. 25 procent anser att det inte är nödvändigt att arbeta, eftersom landet är så rikt.
Vad vore Venezuela utan oljan? Som Haiti, kanske. Ett land utan framtid, säger Keller.
Honduras saknar naturtillgångar. Men attityderna är som i Venezuela. 30 procent av bruttonationalprodukten är pengar som sänds hem av honduraner som arbetar utomlands. De pengarna har samma funktion som oljan i Venezuela. Så i fattiga Honduras anser 28 procent att man inte skall behöva arbeta.
Opinionsmätningarna visar att latin-amerikanerna sätter lågt värde på politisk och ekonomisk frihet. Konkurrens uppfattas som dåligt. Man sätter sitt hopp till starka ledare och en styrd ekonomi.
Socialismen har därmed en bra grogrund. Men den kan ju bli som i Kuba och Venezuela, eller som i Chile och Brasilien, vilka Keller räknar till de bäst styrda länderna i Latinamerika, tillsammans med Colombia, med konservativ regim.