Integritetskränkande smygfotografering ska vara förbjudet och straffbart. Därför var måndagens besked från justitiedepartementet välkommet.
Förslaget går, i korthet, ut på att man inte får fotografera eller filma människor på ett kränkande sätt i deras bostad, i omklädningsrum eller i liknande utrymmen. Påträngande, närgången eller dold fotografering som syftar till att kränka privatpersoners integritet omfattas också av förslaget.
Den nya lagstiftningen, som planeras gälla från den 1 juli 2012, är ett svar på ett aktuellt och växande problem. Den tekniska utvecklingen har skapat nya förutsättningar för film och fotografi, vilket förändrat människors användning av dessa verktyg. Detta är naturligtvis i grunden något positivt. Filmkameror är mindre, mer behändiga och billigare än någonsin. Digitalkameror gör att vi kan ta 500 bilder när vi förr tog 50. Mobiltelefoner med kamerafunktion gör det lättare att spontant fotografera vårens första snödroppar eller barnens lek i pulkabacken. Men det blir också lättare att diskret plocka upp kameran i skolans omklädningsrum eller på en offentlig toalett. Få reagerar på att någon har en mobil i handen.
Den nätmobbning som i dag sker genom publicering av intima eller kränkande bilder på internet är ingenting nytt. Forumet är ett annat, metoden en klassiker. Kränkande bilder spreds långt före mobilkamerorna. Skillnaden är att bilderna nu får större spridning, och ibland också blir sökbara många år efteråt. Det som förr hamnade i papperskorgen lämnar i dag svårutplånliga digitala fotspår.
Dock finns uppenbara problem med ett fotograferingsförbud. Offentliga personer har också privatliv. Närgången och dold fotografering må vara obehaglig, men kan vara en viktig del av exempelvis en journalistisk kartläggning av makthavares förehavanden. Fotografering blir då ett led i avslöjandet av oegentligheter, och ett viktigt redskap för fria medier. Tänk Janne Josefssons dolda kameror, tänk teleobjektivsfotografering genom radhusfönster.
Fotograferingsförbud får inte införas lättvindigt. Risken för sluttande plan och självcensur är uppenbar. Tryck- och yttrandefriheten får inte inskränkas. Samtidigt vore det orimligt med en särbehandling av journalister.
Men just därför tycks det nya lagförslaget innebära en rimlig avvägning mellan yttrandefrihet och privatlivets helgd. "Till ansvar döms inte om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig", är en nyckelmening. Integritetskränkningar kan anses försvarliga om de exempelvis sker i ett journalistiskt syfte. Och bevisbördan ligger på åklagaren, som sig bör.