En S+L-regering: dålig för både S och L

En liberal politiker har föreslagit att egna partiet ska ingå i regeringen, men det är fler nackdelar än fördelar med det.

Politik2020-01-13 05:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Krönika

Liberalerna bör ingå i regeringen med Socialdemokraterna. Det har Karin Karlsbro, EU-parlamentariker för Liberalerna, sagt (SR Ekot 30/12).

Hon tycker att L helst ska ersätta Miljöpartiet i den socialdemokratiskt ledda regeringen. I en regering skulle L få ta ansvar för även de politiska områden som är utanför januariavtalet, vilket vore bra enligt Karlsbro.

Tanken på en regering mellan S och L, eller Folkpartiet (FP) som partiet hette förr, är inte ny. Den har dykt upp ibland. 

Åtminstone sedan valet 1973, som slutade i jämnt mandatläge för de då två blocken, har tanken på en S+FP-regering funnits. Förebilden var regeringen mellan socialdemokrater och liberaler i Västtyskland då. Men någon S+FP-regering blev det inte.

Efter valet 1976 blev det en borgerlig regering. När den sprack 1978 släppte S, och C, fram en FP-regering. En tanke från S var att det kunde bli ett närmande mellan S och FP. Så blev inte fallet. S och FP stod i alla fall bakom Linje 2 i folkomröstningen om kärnkraft 1980. 

1983 fick FP ny partiledare, Bengt Westerberg. Han låg mer till höger än tidigare partiledaren Ola Ullsten. Partiet gick till höger. Men med sociala och socialliberala inslag i sin politik. Den profilen gav FP en väljarframgång 1985. 

1988 var FP och Westerberg huvudmotståndare till S-regeringen. Motsättningarna var stora mellan S och FP, som ville sänka inkomstskatter som skulle gynna de med höga inkomster. 

FP tappade i valet 1988. Men under mandatperioden kom S-regeringen och FP att göra upp om en stor skattereform. 

Efter valet 1991 kunde de fyra borgerliga partierna bilda en regering, som satt i tre år. 

Inför valet 1994 argumenterade FP-ledaren Bengt Westerberg att en regering mellan S och FP skulle kunna bildas efter valet, om inte de borgerliga partierna eller S fick majoritet. 

Att både S och L stod för ersättning efter inkomstbortfallsprincip i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna förenade dem.

Dagen efter valet 1994 föreslog Westerberg och FP till S att en S+FP-regering skulle bildas. S hade fått drygt 45 procent, men inte majoritet. FP hade fått drygt sju procent. S tackade nej. Westerberg avgick som FP-ledare. FP gick åt höger. 

Januariavtalet nu är ett samarbete mellan S och L (före detta FP). En regering mellan S och L skulle fördjupa den mittenpolitik som många S-väljare är missnöjda med. 

Karlsbro vill helst att L ersätter MP i regeringen. Men den skulle bli svag med för få mandat. 

Med MP (likt C och V) utanför regeringen kan MP komma att motarbeta regeringen ibland. Eller så måste MP ges eftergifter för att stödja en S+L-regering.

L riskerar även att tappa väljare i sin högerfalang och få svårt att klara sig kvar i riksdagen. 

För både Socialdemokraternas och Liberalernas bästa bör en koalition mellan de två undvikas.