IF Metalls ordförande på Gotland Linus Gränsmark skriver mycket intressant om ett Förbundsråd som han varit med på.
Han uttrycker vad många socialdemokrater känner in i själen: "... definierar mig både som facklig och som socialdemokrat, inget annat ...Så länge det bara finns ett arbetarparti och ett parti som förstår solidaritetens vikt..."
Men omvärlden ser inte riktigt ut så längre. Opinionsundersökningar ger S knappt 27 procent just nu. Nå, det kan man leva med, vi kommer igen! Värre då att hela den demokratiska världen tycks gå åt höger, med vårt vanliga sätt att dela upp väljarna.
I två europeiska länder har Marknaden just avsatt demokratiskt valda premiärministrar. I båda har en ekonom tagit över.
I Italiens nya regering finns ingen demokratiskt vald minister. Och i Spanien förlorade socialdemokraterna stort.
För länge sen, 40 år sen så där, trodde vi att det fanns en politisk ideologi som "åt alla lycka bär". I alla förtryckta länder var befrielserörelserna socialistiska.
Här hemma tävlade Moskva-trogna kommunister och Kinainspirerade maoister om ungdomarnas entusiasm. Sen dess har alla socialistiska regimer fallit samman, utom Nordkorea och Kuba. Om dessa ännu gläder någon?
Kommunismen föll för 20 år sen. Är det socialdemokratins tur nu? Gränsmark har helt rätt i att den var stark just genom sin nära bindning till fackföreningsrörelsen.
I alla industrialiserade länder blir arbetarklassen allt mindre. Den räcker inte som som ensam grund för ett stort politiskt parti. Dessutom röstar inte alls alla LO-medlemmar på socialdemokraterna.
Skulle Gränsmark och Juholt kunna tänka sig att gå skilda vägar? Utan att bli ovänner för den skull.
Facket behöver kanske ha bra kontakter till andra partier också, till exempel det som just nu styr landet. Och Socialdemokratin måste tilltala egenföretagare och tjänstemän också.
För mig tycks det som en mycket stor utmaning.
Att pröva en politisk ideologi som inte bygger på egenintresse, utan just på solidaritet.