PÄ lördag smÀller det. Genom att brÀnna av fyrverkerier i kombination med alldeles för hög promillehalt i blodet ska vi Äter igen vÀlkomna ett nytt, oförstört Är. I det instabila tillstÄndet ska var och en lova sig sjÀlv nÄgot, och aldrig Àr vi vÀl sÄ mÄlmedvetna som i denna stund. Alla vet att vad som helst Àr möjligt under det nya Äret - precis som vi antog oss veta vid samma tidpunkt förgÄende Är.
Alla dessa löften som deklareras vid det magiska klockslaget hade antagligen i mÄnga fall aldrig kommit pÄ tal under normala omstÀndigheter. Men den vetskapen har inte hindrat de Ärliga löftesgivarna Àn. Kan vi dÄ inte lova oss sjÀlva att motverka mayafolkets omtalade profetia, att jorden ska gÄ under den 21 december nÀsta Är, och lova nÄgot osjÀlviskt. 2012 borde bli Äret dÄ alla lovar att börja agera och sluta se pÄ, Äret dÄ alla tar bussen och börjar sopsortera. DessvÀrre ifrÄgasÀtter jag sannolikheten.
IstÀllet kommer det, som alla andra Är, inte finnas nÄgra grÀnser för hur smala, kÀra och rika alla ska bli. Vid tolvslaget natten till den första januari kommer (enligt egen, inte sÄ noggrant utförd berÀkning) femtio procent av Sveriges befolkning ha lovat sig sjÀlva att gÄ ner i vikt och sluta stressa. Trettio procent kommer ha lovat att sluta röka och femton procent att undvika nudlarna sista dagarna innan löning. Sedan finns det fem procent som struntar blankt i att lova nÄgot - den andelen har jag hört till, fram tills nu.
Men sÄ hÀnde det nÄgot. Genom att jag efter sommaren lÀmnade ön, fotbollslaget och förÀldrarna som alltid drivit pÄ (lÀs: beordrat) blev trÀningarna fÀrre och de mÀttade fetterna fler. Nu stÄr jag hÀr, mer kramgo och otrÀnad Àn nÄgonsin med stress som följd. DÀrför kommer jag spÀ pÄ de femtio procenten - Är 2012 ska jag Äteruppta trÀningen och finjustera kosten. Det lovar jag.
Jag besökte en doktor under hösten för att diskutera de bröstsmÀrtor jag dÄ hade. Jag var övertygad om att jag led av allt frÄn brÄck till högt kolesterolvÀrde. LÀkaren kom dock fram till att det endast berodde pÄ stress och bad mig dÀrför testa att föra över smÀrtan till en tÄ istÀllet, för att pÄvisa hur psykologiskt och banalt det faktiskt Àr. Sedan dess har min vÀnstra lilltÄ gjort fruktansvÀrt ont.
Ordinationen jag fick i slutÀndan blev att Äteruppta trÀningen för att sluta stressa. Stressen har genom ett under reducerats, men tomrummet som fotbollen lÀmnade efter sig stÄr kvar. Efter tretton Är som aktiv fotbollspelare har jag insett att det inte Àr helt okomplicerat att finna motivationen till att trÀna i ensamhet. Att det skulle framkalla en soffpotatis ur en sporttokig tjej trodde jag dock inte. Ska det verkligen vara sÄ svÄrt att bege sig ut i löparspÄret?
Nej, det Àr inte svÄrt. Det vet jag, och alla andra som fastnat i denna uppförsbacke. I januari ska jag revolutionera mig sjÀlv. Det Àr inte mitt löfte till nyÄret, det Àr mitt löfte till mig sjÀlv. Och vem vet, kanske Àntrar jag fotbollsplanen snart igen...